den meningen, att tillämpningen av undantagsbestämmelsen gått längre än vad som varit lagstiftarens mening, har det på grund av bestämmelsens oklara formulering icke ansetts vara möjligt att domstolsvägen erhålla någon rättelse. Härvid bör även beaktas, att förhållandena på alla de fartyg, som här kunna komma i fråga, äro helt olikartade, varför det skulle vara omöjligt att erhålla något verkligt prejudicerande domstolsavgörande.
För att erhålla rättelse erfordras en väsentlig omarbetning av själva lagbestämmelsen i denna del, vilken bör förtydligas och formuleras på ett sådant sätt, att obehörig användning av densamma icke kan komma i fråga.
Här framhålles till en början, att undantagsregeln är inkonsekvent till sin formulering på så sätt, att det icke kan ifrågakomma, att en verklig föreståndare för ekonomiavdelningen kan hava sin skeppstjänst indelad i vakter. Då han är ensam i sin befattning, finnes det icke någon person, med vilken han kan skifta tjänstgöringstid. Bestämmelsen »vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter» bör sålunda under alla förhållanden strykas. Vidare bör lagbestämmelsen erhålla en sådan restriktiv formulering, att en obehörig utvidgning av dess tillämpning blir utesluten. Av skäl, som förut angivits, anse vi, att denna undantagsbestämmelse bör, som från början var avsikten, begränsas till de stora passagerarefartygen, och anse vi vidare, att undantagsbestämmelsen icke skall vara tillämplig å lastfartyg. När det gäller att angiva vilka passagerarefartyg, som avses, hava vi stannat för de fartyg, som innehava passagerarecertifikat.
Vi hemställa sålunda,
att riksdagen måtte besluta, att § 1, mom. 2, stycket 5, i sjöarbetstidslagen erhåller följande lydelse: »Föreståndare för ekonomiavdelningen å fartyg med passagerarecertifikat.»
Stockholm den 24 januari 1942.
Rob. Berg. A. Gillström.
