Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs
14
Motioner i Första kammaren, Nr 145.

utföras under viss del av året. Detta gäller i synnerhet skogs- och sågverksarbetare och med dem jämställda. Ett fall av denna art refereras i ett utslag av arbetsdomstolen den 25 september 1941. Det gäller vissa vid sågverken sysselsatta arbetare, bomarbetare, utlastare, hyvleriarbetare och mosläggare, vilkas arbetskraft huvudsakligen erfordras under den s. k. skeppningssäsongen. Enligt arbetarepartens talan i detta speciella mål, som avsåg 13 arbetare, måste dessa arbetarekategorier anses ha sammanhängande anställning hos bolaget, även om arbete icke kan beredas dem hela året. En till domstolen ingiven förteckning visade också, att ifrågavarande arbetare i regel haft anställning hos svarandebolaget under en lång följd av år. När inför en stundande skeppningssäsong arbetsmängden på våren ökades, brukade de själva anmäla sig eller ock inkallades de av bolaget. Då sedermera arbetsmängden under hösten krympte samman, fingo arbetarna muntligt besked, att arbetet för den gången vore slut och att de voro välkomna att återupptaga arbetet nästa år. Skriftlig uppsägning hade icke förekommit, vilket däremot vore brukligt vid andra tillfällen, då verkligt avskedande förekommer. Det gäller icke här någon löst sammansatt kår av tillfällighetsarbetare, framhölls det, utan arbetarna kände sig ha en fast anknytning till bolaget och ansågo sig stå till bolagets förfogande även då de icke hade sysselsättning, vilket visade sig däri, att de icke kunde avvisa ett erbjudande av bolaget om tillfälligt arbete under dylik mellanperiod utan risk att gå miste om alla arbetstillfällen hos bolaget. Enligt tidigare gällande allmänna avtalsbestämmelser ägde de semesterrätt för utfört arbete, så snart detta omfattat minst tre månader. Bolaget hade å sin sida anfört bl. a., att de ifrågavarande arbetarna vore att anse som typiska säsongarbetare, för vilka anställningsförhållandet upphört vid säsongens slut, även om det kunde påvisas, att de icke fått åtnjuta avtalsenlig uppsägningstid. Skriftlig uppsägning tillämpades blott, när varaktigt anställda måste entledigas.

Arbetsdomstolen ansåg också, att det här vore fråga om sysselsättning endast under typiska säsonger och att arbetarna under de perioder, då de sakna sysselsättning hos bolaget, icke stå till bolagets förfogande. Den omständigheten, att bolaget vid arbetets slut på hösten icke särskilt betonat, att arbetarna äro att betrakta som entledigade, ansågs sakna betydelse. Med hänsyn till längden av det avbrott i anställningen, som ägt rum under vintern, ansåg domstolen det icke oskäligt, att avbrottet får utöva sin normala inverkan att utesluta semesterrätt.

De 13 arbetare, för vilka talan fördes och vilka icke haft sammanhängande sysselsättning hos bolaget under minst 180 dagar, tillerkändes alltså icke semesterrätt enligt lag.

Semesterlagens räckvidd i det avseende, som här berörts, har betydelse även ur andra synpunkter än de enskilda arbetarnas anspråk på rättvisa. Det ligger nämligen nära till hands, att arbetsgivare för att undgå lagens