övervägande, huruvida icke möjlighet bör beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning genom anlitande av tvångsåtgärder.» Efter att ha påpekat vikten av att jordbruksekonomiska intressen beaktas, fortsätter utskottet: »På sätt framgår av vad utskottet förut anfört är frågan om införande av en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna, föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet förväntar, att så snart förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas riksdagen.»
Det framgår ej klart om utskottet med orden »så snart förhållandena det medgiva» syftar på någonting annat och mera än att erforderlig tid måste tagas i anspråk för frågans grundliga utredning. Om det här skulle vara fråga om andra, ej närmare angivna förhållanden, så har frågan uppenbarligen skjutits undan till en oviss framtid.
Som svar på en fråga i riksdagens första kammare om förslag till expropriation och förköpsrätt av jord, som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk, kan förväntas till innevarande års riksdag, har jordbruksministern svarat, att så icke är fallet. Det heter i detta jordbruksministerns svar: »Av den nya egnahemsorganisationens verksamhet har hittills, såvitt mig är bekant, icke framkommit något, som tyder på att det för närvarande skulle föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning till stöd för egnahemsorganens arbete för komplettering av ofullständiga jordbruk. Något ståndpunktstagande i denna fråga har därför ännu icke skett.»
Av detta yttrande av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet synes framgå, att det enligt hans mening inte längre är fråga om ett erkänt behov av lagstiftning, som skulle genomföras så snart förberedelserna härför hinna avslutas. I stället avvaktar man från de nya egnahemsorganen bevis för att en dylik lagstiftning överhuvudtaget är av behovet påkallad. Med anledning härav anse vi oss böra citera vad 1936 års egnahemsutredning yttrade i sitt betänkande å sid. 236—237 om behovet av en expropriationslag:
»Möjligheten att anskaffa nödig tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett visst speciellt ägoslag, varå detta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett ofullständigt jordbruk blir, även om tillskottsjord finnes för förstärkning, helt beroende av grannens förståelse för saken och vilja att avyttra jorden till skäligt pris. Utredningsmännen ha sig bekant, att mångenstädes i landet påtalas fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen nödig för att innehavaren av jordbruket i fråga skulle kunna reda sig och där möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet, som skulle avslå jorden, ställt sig
