Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs
18
Motioner i Första kammaren, Nr 146.

avvisande häremot. Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva, överenskommelser mången gång komma att åvägabringas. Likväl torde kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en obetydlig del av sin egendom eller betingar sig oskäligt pris. Understundom är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.»

Dessa omdömen från egnahemsutredningens sida grunda sig dels på en rundfråga till egnahemsnämnder och kommunalnämnder och dels på iakttagelser som gjorts under en fyra veckors studieresa i olika delar av landet. Klart är emellertid att den efterfrågan på tillskottsjord, som skulle uppstå i den mån som behovet kunde tillgodoses, i regel icke aktualiseras, där ingen jord finnes att köpa. Det kan väl näppeligen vara riksdagens mening att statsmakterna efter allt som förevarit i denna fråga skulle återgå till en rent passiv inställning och avstå från att driva utvecklingen framåt i den riktning, som från alla håll erkännes vara den principiellt riktiga.

Utan tvivel skulle en expropriationslagstiftning sådan som 1936 års egnahemsutredning föreslagit få sin största betydelse genom dess indirekta verkan. I och med att möjlighet till expropriation finnes, blir det lättare att få en frivillig överenskommelse till stånd i de fall, då de praktiska förutsättningarna finnas för att överföra tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk. En förutsättning för att lagens indirekta verkningar skola bliva gynnsamma är emellertid att expropriationsförfarandet inte medför sådan kostnad för köparen att jorden kommer upp i ett oskäligt högt pris. Detta skulle nämligen medföra att priset även vid frivilliga försäljningar komme att sättas för högt. Denna olägenhet lär inte kunna undvikas på annat sätt än att staten betalar hela eller större delen av expropriationskostnaden. Då ett expropriationsförfarande inte får inledas i annat fall än då ett statligt organ prövat saken och funnit åtgärden berättigad, synes en dylik anordning kunna förordas.

Där det övervägande antalet jordbruk i en bygd äro ofullständiga eller av familjejordbrukets karaktär, är det givetvis omöjligt att utöka dem på annat sätt än genom sammanslagning. Detta kan som regel endast ske i den mån något av dessa jordbruk gå i handel. I de fall då inga arvingar eller på annat sätt närstående personer finnas som vilja övertaga gården, skulle såsom hushållningssällskapens ombudsmöte föreslagit kringboende grannar kunna tillförsäkras förköpsrätt om de vilja använda en brukningsdel för att komplettera sina ofullständiga fastigheter. Även den frågan bör enligt vår mening utan dröjsmål utredas.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,