Nr 152.
Av herr Ohlin, om utredning angående minskning av sådana statssubventioner, som åsyfta en generell
sänkning av livsmedelspriserna m. m.
Driftsbudgeten under löpande finansår 1941/42 väntas visa ett underskott
på minst 1,800 miljoner kronor. Även för nästkommande budgetår 1942/43
beräknar finansministern i årets statsverksproposition en brist av liknande
storleksordning. Den angivna siffran är 1,335 miljoner kronor, men skall
man döma av löpande års erfarenheter kan denna summa komma att
väsentligt överskridas. Det är under sådana omständigheter uppenbart, att alla
möjligheter till minskning av budgetunderskottet och den statliga
upplåningen förtjäna ingående överväganden, detta såväl av statsfinansiella som
allmänna samhällsekonomiska skäl.
Ur denna synpunkt synes den statliga jordbruksregleringen och därmed sammanhörande frågor böra upptagas till granskning. Kostnaderna härför under budgetåret 1941/42 torde även efter fråndrag av inkomsterna på margarinbeskattningen överstiga 300 miljoner kronor. Eftersom driftsbudgetens underskott med ungefär ett dylikt belopp överstiger de extraordinära utgifterna för försvarsberedskapen, kan man med fog göra gällande, att hela kostnaden för jordbruksregleringen och dylikt innevarande finansår täckes medelst av staten upplånade medel.
Dessa betydande statliga anslag avse i första hand att tillföra livsmedelsproducenterna inkomster utan att belasta konsumenterna genom höjda priser. Delvis äro anslagen av social natur, i det de antingen innebära en prissänkning speciellt för vissa ekonomiskt svaga konsumentgrupper eller också åstadkomma en inkomstökning som är av särskild betydelse för ekonomiskt svaga producentgrupper. En mindre del av summorna tillfaller jordbrukarna inom vissa områden — närmast Norrland — eller inom områden, som drabbats särskilt hårt av 1941 års missväxt. I övrigt medföra de statliga anslagen antingen en reduktion av produktionskostnaderna inom jordbruket eller en allmän prissänkning å vissa livsmedel för alla konsumentkategorier. I nuvarande läge torde både sistnämnda direkt konsumtionsprissänkande anslag och de som reducera produktionskostnaderna få anses ha till huvuduppgift att hålla livsmedelspriserna nere på en lägre nivå än som eljest vore möjligt, ehuru bidragen till prissänkning å vissa produktionsmedel även främjat andra syften. Någon svårighet för jordbruket att vid relativt fri prisbildning uttaga priser som gåve täckning även för högre, icke nedsubventionerade kostnader skulle ju nu ej föreligga, i motsats till under tiden före stormaktskrigets utbrott. De generella prissänkande anslagen torde