dövstumheten givetvis ett särskilt svårt hinder för ernående av ett riktigt och fullständigt resultat, och för undvikande av missgrepp och orättvisor blir det en angelägenhet av vikt att förse den dövstumme med den hjälp, som erfordras för att sätta honom i paritet med talande och hörande människor.
I sådana fall då samhället utan den dövstummes initiativ ställer krav på honom, att han skall »tala eller svara», är det ovedersägligen en samhällets plikt att tillse, att sådan hjälp, som nyss nämnts, ställes till hans förfogande, men även i andra situationer kan det framstå såsom en gärd av social rättvisa, att samhället bistår den dövstumme.
Beträffande hjälp åt dövstum inför domstol gäller lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol. Bestämmelserna i denna lag, vilka så gott som oförändrade upptagits i processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk (se 5 kap. 6 §), äro emellertid både ofullständiga och mindre väl lämpade att bereda den dövstumme det skydd, varav han är i behov såsom agerande person inför domstol.
Såsom en allmän erinran mot denna lag kan anföras, att den jämställer de dövstumma med sådana personer, som icke äro mäktiga svenska språket. Det är givet att ett sammanförande av i stort sett enhetliga regler för två så väsensskilda kategorier av människor icke kan vara ändamålsenligt. I varje fall verkar det till nackdel för de dövstumma, och för deras del måste krav resas på att den rättsliga regleringen av deras förseende med tolk sker ur de synpunkter, som just deras egenart betingar.
Då dövstum skall höras inför domstol, anvisar lagen såsom första utväg förhör medelst skriftligen avfattade frågor och svar, och lagen lägger i domstolens hand att bedöma, huruvida förhöret lämpligen kan ske på detta sätt. Först i andra hand, d. v. s. då enligt domstolens åsikt förhöret icke kan ske skriftligen, må tolk tillkallas.
Att lägga i domstolens hand att avgöra, vilket meddelelsesätt som skall brukas, kan icke vara riktigt. Här är det den med de dövstummas värld förtrogna fackmannen och endast denne som bör få träffa avgörandet.
Vidare måste av nyss anförda skäl skriftligt meddelelsesätt såsom enda hjälpmedel anses icke vara tillfyllest. Den dövstumme bör, vare sig skriftlig meddelelse kommer till stånd eller ej, tillförsäkras en ovillkorlig rätt att vid domstol bli försedd med sakkunnig tolk.
Såsom kvalifikation för tolk uppställer lagen allenast, att han skall förstå att meddela sig med den dövstumme. Denna formulering måste anses vara allt för vag. Den utesluter icke ens möjligheten att såsom tolk tillkalla en annan dövstum.
Till tolk borde allenast den få anlitas, som på betryggande sätt blivit auktoriserad såsom sådan. En fullgod tolk behöver icke blott kunskaper i de dövstummas tecken- och åtbördsspråk utan även insikter i de dövstummas speciella psykologi och därmed förenade pedagogiska problem. En direkt
