Nr 158.
Av herr Ström, Fredrik, och herr Brandt, om ändring i § 3: 9:o
tryckfrihetsförordningen.
I tryckfrihetsförordningens 3: 9 ingår följande stadgande: »Är skriften ej
smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk
makt sig yppat, må den, utan rättegång, kunna konfiskeras.»
Detta stadgande hade icke av någon svensk justitieminister tillämpats under snart 100 år. I Sveriges grundlagar, edition Robert Malmgren 1937, upplyses: »Stadgandet, som står illa tillsammans med TF:s allmänna principer, kan betraktas som antikverat; det har i varje fall icke tillämpats sedan mitten av förra århundradet.»
Detta antikverade stadgande uppväcktes till nytt liv hösten 1939, och enligt detsamma ha sedan dess beslagtagits över 100 tryckalster, demokratiska tidningar som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, Eskilstuna-Kuriren, Arbetarebladet, Arbetaren, Trots allt! och Nu, en mängd nummer av den kommunistiska pressen och i några få fall nazistiska tidningar, icke alltid de mest utmanande numren. Vidare har beslagtagits en rad bokarbeten av Hambro, Rauschning, Nicholson m. fl.
Huvudstadgandet i TF 3: 9, om skydd för främmande statsöverhuvud mot smädelse, må äga sitt berättigande. Men här förutsättes åtal och därmed bedömande av juridisk instans samt domslut, alltså en lagenlig procedur. Detta måste också anses tillräckligt tillmötesgå utlandets anspråk. När man återupplivat det antikverade tilläggsstadgandet, har man däremot infört en i svensk rättspraxis tidigare okänd osäkerhet, som ger rum för administrativt godtycke, helst det av uttalande i remissdebatten vid innevarande riksdag förefaller som stadgandet tolkas så, att utländsk makt icke ens behöver stöta på varje gång utan kan nöja sig med att ange riktlinjerna för sina önskemål.
Stadgandets tillämpning har — helst det också finnes en parallellparagraf TF 5: 14, som i vissa fall medger ersättning åt skrifts utgivare — även skapat ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd för tidningsutgivare och bokförläggare, vilka vid stora upplagor kunna berövas stora summor. Att genom beslag på detta sätt förorsaka svenska medborgare ekonomiskt intrång synes strida mot regeringsformen § 16, där det heter att »Konungen bör... ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva». Med två olika beslagsstadganden, ett med, ett utan ersättning, kan beslag alltså medföra godtycke.
