1936. Denna procentuella nedgång, som ju skedde parallellt med en stark absolut ökning i förbrukningen av elektrisk energi, beror huvudsakligen på ångkraftens frammarsch, vilken kanske till viss del beror på de exeptionellt låga kolpriser, som samtidigt rådde. Att basera energiproduktionen medelst ångkraft på låga kolpriser kan emellertid visa sig vara en felkalkylering, vilket också i innevarande tid har bekräftats. Bränslepristilläggen för energiförbrukarna i södra Sverige har ökats med cirka 1 öre per kWh på grund av stegrade kolpriser.
Vi låta alltså de rikliga krafttillgångarna i våra älvar och vattendrag bortrinna till ingen nytta, samtidigt som det importeras bränsle till högst avsevärda belopp. Ett tillvägagångssätt som knappast kan stå i lämplig relation till en god nationalekonomi. Vi ådraga oss på detta sätt ett minus i vår handelsbalans och ett beroende av utlandet, som borde kunna undvikas. Ser man dessa förhållanden mot bakgrund av den nu i allt större omfattning genomförda järnvägselektrifieringen, som bland annat även har till syfte att spara inköp av kol, och man finner att man för denna eldrift är hänvisad — i varje fall till någon del — att anlita elektrisk energi alstrad medelst värme, förefaller det hela, något planlöst ordnat.
Häremot invändes naturligtvis, att ângkraften och vattenkraften komplettera varandra, i det att ångkraften kan sättas in vid lågvattenperioderna och därmed åstadkomma en jämnare energiproduktion. Häremot kan påpekas att denna behövliga utjämning även bör kunna ske genom en effektivare reglering i avrinningen i vissa vattendrag, en reglering där de nationalekonomiska intressena icke må åsidosättas av missriktade naturpietetiska synpunkter eller enskildas intressen. Dels böra svårigheterna med energiförsörjningen under lågvattenperioderna kunna motverkas genom en utbyggnad av vattenkraften låt vara ända därhän, att vissa kraftanläggningars hela effekt icke skulle behövas tagas i bruk vid högvattenperioderna. Frågan synes förtjäna ett ingående övervägande.
Redan de påtalade förhållandena på detta viktiga område måste ge vid handen, att en utredning av dessa spörsmål vore behövlig. En central ledning, som på ett helt annat sätt än vad som nu kan bli fallet kunde överblicka och planlägga kraftförsörjningen inom landet, hade säkerligen sin uppgift att fylla och kunde därigenom förhindra den påtagliga eftersläpning i energiproduktionen i förhållande till den ökade förbrukningen, som nu äger rum, varvid för landets nationalekonomi kunde sparas något av de medel, som nu åtgå till inköp av kol. Samtidigt skulle en ingående prövning, hur elektrifieringen lämpligen bör ordnas tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt, säkerligen bliva av stort värde vid den fortsatta utvecklingen på detta område.
Särskilt för landsbygdens del skulle elektrifieringsspörsmålen tarva en översyn. Även om en betydande eller kanske den väsentliga delen av landsbygden redan är elektrifierad, så är denna elektrifiering mången gång genomförd på ett sådant sätt, att det icke medger ett fullt utnyttjande av den elektriska kraftens resurser i arbetsbesparande syfte. Man har från början projekterat en bygds
