kronor, synes det uppenbart att genom denna stegring skattens skadeverkningar förmerats. Även ur en annan synpunkt måste det framstå som tvivelaktigt, om ens de statsfinansiella fördelarna av att få in så stora belopp kunna anses uppväga dess olägenheter. Vid skattens genomförande framhölls, icke minst av representanter för handel och hantverk, att själva formen för dess uttagande genom det arbete och de kostnader, som utan ersättning pålades näringslivet i samband härmed, särskilt för de mindre företagarna måste innebära en betydande börda och olägenhet. Uppenbart är att skattens konstruktion såsom en avgift på vissa varor, försålda genom hundratusentals detaljhandlare, hantverkare och andra småföretagare och med skyldighet för dessa att bokföra och redovisa de inflytande medlen är opraktisk och icke minst ur kontrollens synpunkt innebär åtskilliga vanskligheter. Utav dessa mindre företagare, som bli organ för skattens uttagande, har ett mycket stort antal hittills icke ens rimligen ansetts kunna åläggas att föra handelsböcker. Att frånvaron av ordnad bokföring på många håll måste medföra betänkliga konsekvenser med hänsyn till så väl den ålagda uppbörds- och redovisningsskyldigheten, som i fråga om kontrollen, är uppenbart. Å andra sidan måste införande av verkligt betryggande förhållanden för både små och stora företagare medföra arbete och kostnader. Även om uppbörden sålunda som en extra konsekvens av skatten övervältras på näringslivet, och sålunda ej direkt drabbar statsverket, bli verkningarna dock indirekt säkert kännbara. Och även i detta hänseende är det de små, som få taga de hårdare törnarna.
Att skatten icke generellt fastslagits skola vara »synlig» torde icke heller ha bidragit att öka allmänhetens förtroende. Uppfattningen är på många håll att det till sist blir allmänheten som i sista hand får bära kostnaderna för en ovanligt opraktisk uppbördsform — och det kanske i överkant.
Då i samband med årets statsverksproposition tanken aktualiserats om en stabilisering av budgeten och uppdelning av ordinarie och extraordinarie inkomster synes tanken ligga nära till hands att ägna en översyn även åt sättet att skaffa inkomsterna och uppenbart är att omsättningsskatten då särskilt skall komma i skottlinjen.
Vid framläggandet av proposition om omsättningsskatten framhölls med mycken skärpa nödvändigheten av att innan sådana beskattningsformer tillgrepes de som bära ansvaret med hårda händer gripa sig an med en verklig nedskärning av statsutgifterna (se ex. motionerna I: 21; II: 36 1940). Så har icke skett i en omfattning som ens tillnärmelsevis motsvarar lägets krav. Genom sådana besparingsåtgärder skulle dock omsättningsskattens avskaffande väsentligen underlättas. I samband härmed förtjänar erinras om att enbart förmalningsavgiftens avskaffande skulle medföra en besparing av 33 miljoner kronor. Att denna utgift i statsverkspropositionen bokföringsmässigt upptagits bland dem som skola utgå av lånemedel gör icke en besparing av beloppet mindre angelägen. Bland de ordinarie utgifterna finnas tillräckligt många poster, som lika väl kunna överflyttas att bäras av lånemedel och omsättningsskattens art av tillfällig nödfallsutväg har i det föregående berörts.
Förmalningsavgiften anges som bekant ha till uppgift att förbilliga mjöl och brödpriset. Härtill är att märka att priset på brödspannmål åren före
