Nr 172.
Av herr Engberg, om inrättande av en hovrätt för
nedre Norrland.
Tidigare förslag om uppdelning av Svea hovrätt utgingo från att allenast
en hovrätt skulle inrättas för de fyra nordligaste länen. Vid 1922 års riksdag
bragtes frågan å bane, då proposition i ämnet framlagts med förslag, att
den nya hovrätten skulle förläggas till Härnösand. Sammansatta stats- och
lagutskottet tillstyrkte hovrättens inrättande, men ansåg, att övervägande skäl
talade för hovrättens förläggande till Umeå. Kamrarna stannade i skiljaktiga
beslut, vadan frågan förföll.
I processkommissionens förslag 1926 angående rättegångsväsendets ombildning föreslogs, att hovrätternas antal skulle bestämmas till högst 9, lägst 7. Enligt båda alternativen skulle för de fyra nordligaste länen inrättas två hovrätter, nämligen en i Sundsvall eller Härnösand för Västernorrlands och Jämtlands län samt en i Umeå eller Luleå för Västerbottens och Norrbottens län.
I den för 1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde justitieministern:
»Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i stånd att inhämta närmare kännedom om de förhållanden, varunder rättsskipningen i landets olika delar verkar, och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle stärkas. Om dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud komma tillstädes, som så mycket angelägnare att anstalter vidtagas för att denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som sättas att
