Tillgänglig statistik synes bekräfta det intryck, som man erfarenhetsmässigt har, att barnantalet är lägre, ju mera den gifta kvinnans tid tages i anspråk för förvärvsarbete. Även där goda ekonomiska betingelser äro för handen, behåller den gifta kvinnan i vissa fall sitt yrkesarbete, antingen av intresse eller på grund av önskan att bevara en viss standard eller av andra skäl.
Det brukar framhållas, att barnantalet i äktenskap, där hustrun är förvärvsarbetande, knappast skulle varit större, ifall hon icke haft något sådant arbete. Måhända skulle äktenskapen under sådana förhållanden icke ha kommit till stånd eller också skulle ekonomien ha blivit så svag, att det genomsnittliga barnantalet i dessa äktenskap i stället blivit ännu lägre. Resonemanget torde vara riktigt så tillvida som många äktenskap äro baserade på båda makarnas inkomster. Emellertid ge erfarenheterna vid handen att — om man bortser från de allra högsta inkomstgrupperna — det genomsnittliga barnantalet är mindre i familjer med större inkomster. Graden av ekonomiskt välstånd synes alltså icke i och för sig vara utslagsgivande för barnantalet. Det viktiga härvidlag är i stället barnens inverkan på familjens allmänna levnadsstandard. Detta problem hör emellertid i all sin vidd under den befolkningsutredning som redan är i verksamhet.
Befolkningspolitiska och familjesociala skäl peka i den riktningen, att en omläggning av de gifta kvinnornas förvärvsarbete måste anses önskvärd. Även om moderskap och husmodersgärning äro de för kvinnans personlighetsutveckling mest betydelsefulla livsuppgifterna, får det ej förbises, att även yrkesarbetet har en utvecklande och stimulerande inverkan.
Förhållandena äro också sådana, att förvärvslivet har behov av även de gifta kvinnornas insatser, försåvitt dessa icke tagas i anspråk av hemmen. Detta är icke minst en följd av den fortskridande minskning av utbudet på arbetsmarknaden, som under de närmaste två årtiondena blir en följd av nativitetens nedgång efter 1920. Slutligen är det självfallet ett samhällsintresse, att den speciella utbildning, begåvning och yrkesskicklighet, som många gifta kvinnor besitta, kommer samhället tillgodo.
De här framförda synpunkterna visa hur svårlöst och ömtålig frågan är om en lämplig avvägning mellan hemmens och barnens behov av moderns omvårdnad å ena sidan och behovet av även den gifta kvinnans yrkesarbete på grund av såväl samhällsskäl som familjeekonomiska skäl å andra sidan. Även i de barnlösa hemmen är det önskvärt, att makan ägnar mera tid däråt än vad som är möjligt med bibehållandet av en heltidsanställning. Att efter en lång arbetsdag ägna nödig omvårdnad även åt ett modernt hems skötsel överstiger många kvinnors krafter. Hemmet och familjens intressen tvingas då i många fall stå tillbaka för de anspråk, som yrkesarbetet ställer på henne. Under alla förhållanden måste många gifta kvinnor, som böra och kunna få barn, behålla sin anställning. Föreningen av dessa skilda uppgifter kan
