Nr 182.
Av herr Linder, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till rättegångsbalk.
Enligt den kungl. propositionen med förslag till rättegångsbalk upphöjes
den muntliga förhandlingen till huvudprincip i rättegången. — Denna princip
anses vida överlägsen det nuvarande muntligt-protokollariska systemet.
Detta är möjligt. Om den saken har talats i mer än 150 år. Man må blott se den sanningen öppet i ögonen, att, efter den nya rättegångsbalkens genomförande, rättegången — jag bortser från de enklaste målen — kommer att bliva väsentligt mycket dyrare än nu.
Väl är det möjligt, att statens kostnader bliva jämförelsevis små. Det finnes dock vaket och erfaret folk, som har en annan mening. — Ett är emellertid visst: för den enskilda parten blir hans rättegång betydligt mycket dyrare än nu. Ingen kommer hädanefter att våga sig in i en rättegång utan juridisk sakkunskap. — Enligt min mening är detta intet fel, utan tvärtom för parten det bästa. Men det är förenat med utgifter, till och med stora.
Jag övergår härefter utan mångordighet till mina ändringsyrkanden.
I ett lagförslag med enbart 59 kapitel finnes det självfallet en mängd bestämmelser, där omdömet om bestämmelsens lämplighet eller olämplighet kan vara delat. På grund av ämnets oerhörda vidlyftighet — utredningsarbetet har dragit trettio år — nödgas jag hålla mig allenast till några få för mig mera påfallande synpunkter.
Beträffande 1 kapitlet anser jag rådhusrätt bör vara domför med allenast en domare samt nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två bisittare-lekmän, en var med individuell rösträtt. — Kan det gå bra med en domare i stora lantdomsagor, där till på köpet ofta stora stadssamhällen äro belägna, bör det kunna gå bra även i våra städer. Stora tillfällen till besparing yppas därigenom också i det domstolsavdelningarnas antal kan utan någon vidare kostnad ökas. Något som alldeles visst kommer att av behovet påkallas. — Såsom självfallet förutsätter jag, att domaren vid sin sida har sekreterare och nödig övrig kanslipersonal. — En domare med två bisittare-lekmän innebär ej större risk än eljest. Domarens sakkunskap och erfarenhet samt hans personliga egenskaper giver honom tillräckligt framträdande ställning i förhållande till lekmännen.
Under inga förhållanden bör riksdagen besluta att i vissa brottmål det bör sitta tre lagfarna domare samt därjämte nämnd. Nämndens närvaro i grövre brottmål är en tidens lösen, ett hälsosamt demokratiskt inslag vid
