böra vara statens domare. Den omständigheten, att det gått väl för många valda stadsdomare, skymmer ej blicken för mitt påstående, att inga domare böra väljas. Ovidkommande synpunkter inmänga sig vid val av domare. Stadsdomarkåren borde själv vara en av de första, ej minst med hänsyn till den skymtande utvecklingen, som gillade min uppfattning. Man må överlägga i vilken riktning som helst, men sanna mina ord: Det skall ej dröja länge förrän stadsdomarna, därest de skola utses genom val, befinnas utgöra en domarkår i andra planet. Domarens självständighet, hans ofrånkomliga plikt att stå opåverkad av andra inflytelser, hans möjlighet till opartiskhet kräver, att staten befullmäktigar honom såsom domare.
Rörande 8 kapitlet, om advokater, synes mig detsamma kräva en betydande omarbetning. — Varför på sätt som skett utskilja juristerna? Skulle en jurists enskilda förvärvsverksamhet vara mera i behov av uppsikt än andra yrkesmäns? Får en läkare, som erhållit tillstånd att praktisera, ej idka praktik utan att tillhöra ett visst sällskap eller förening? Måste andra yrkesmän tillhöra viss organisation för att få betitlas med sitt yrkesnamn? Varför skulle ej en svensk jurist, som uppnått 25 års ålder, avlagt svensk juridisk examen och kan visa, att han minst tre år varit anställd hos domstol, länsstyrelse eller advokat, få kalla sig advokat? Och jämväl officiellt vara berättigad till denna titel? Staten bör alldeles ej gynna en privat kårsammanslutning. — Däremot må det vara den enskilde juristens ensak, om han, för att söka öka sitt förtroende hos allmänheten, vill försöka vinna medlemskap hos en aktad sammanslutning av jurister.
Jag yrkar slutligen,
att, därest omarbetning av lagtexten ej kan ske genom utskottets försorg, utskottet ville hemställa om en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en omarbetning skyndsammast i nu av mig anmärkta avseenden.
Stockholm den 31 januari 1942.
William Linder.
