den uttalat att i mål om grövre brott strängare krav måste ställas på försvararen än i andra fall. Gränsen mellan grova och mindre grova brott synes lämpligen kunna dragas så, att då målet är så grovt, att om det upptages av rådhusrätt, nämnd skall deltaga i behandlingen, må såsom försvarare anlitas endast advokat.
Den i 23 kap. 13 § föreslagna bestämmelsen innebär, att personer, som kunna antagas ha kännedom om förhållanden berörande ett brott, kunna höras på ed inför domstol redan innan misstankarna riktas mot viss person. Då åklagaren ensam är fullt insatt i saken och då den blivande svaranden eller hans försvarsadvokat icke är närvarande, föreligger allvarlig fara för att förhöret kommer att ledas i en riktning, som överensstämmer med åklagarens preliminära uppfattning om hur brottet gått till. Då domaren endast genom åklagaren och de av denne inkallade vittnena kan få närmare upplysningar i saken, kan man ej heller räkna med att han alltid är i stånd att genom kompletterande frågor få fram riktiga svar. För den blivande svaranden torde det åter endast mer sällan vara möjligt att vid huvudförhandlingen, då vittnena skola höras på nytt, få fram ytterligare upplysningar. Av fruktan för menedsstraff komma säkerligen de redan hörda personerna att fasthålla vid de berättelser de en gång avgivit.
Väl må det vara sant, att behov kan föreligga av att redan under förundersökningen ha tillgång till tvångsmedel för att förmå personer, som ej vilja yttra sig, att lämna erforderliga upplysningar. Sådana tvångsmedel stå även enligt förslaget till polismyndigheternas förfogande. Att som ett dylikt tvångsmedel upptaga även förtida vittnesförhör får dock anses betänkligt och främmande för rådande rättsuppfattning, vilken som bekant ej tillåter vittnesförhör för dödsfalls skull i brottmål.
Den för rättegångsförfarandets gestaltning betydelsefulla frågan, hur vittnesförhöret bör tillgå, har varit föremål för ingående prövning under reformarbetets gång. I de av processlagberedningen utarbetade motiven framhålles, att det är lämpligast, om förhöret av vittnen som åberopas av parterna sker genom deras försorg i mål, där dessa äro företrädda av advokater, liksom i åklagarmål om den tilltalade försvaras av advokat.
Denna uppfattning får säkerligen anses riktig. I lagrådet har i detta avseende framhållits följande. Parternas bättre kännedom om vad som skall utredas genom vittnesförhöret är i och för sig ett starkt skäl att överlåta förhöret till dem. Men ej mindre viktigt är, att genom en sådan metod åt rättens ordförande beredes den ställning i rättegången, som är den naturliga och önskvärda i ett kontradiktoriskt förfarande. Det kan svårligen bestridas, att den nuvarande förhörsmetoden mången gång så starkt drager in domaren i förhandlingarnas gång, att det blir svårt för honom att lugnt överskåda processmaterialet och han kan bli utsatt för misstanke att taga parti för den ena eller andra
