särskilda erfarenhet i frågor, som vore av vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning.
I avgivet yttrande över beredningens förslag har föreningen Sveriges Stadsdomare framfört en från beredningens ståndpunkt avvikande mening. Förutsättningar för nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning förelåge nämligen enligt föreningens uppfattning icke. Någon av folkmeningen uppburen tradition funnes icke i städerna, och någon önskan om införande av nämnd i rådhusrätt hade veterligen icke framkommit från städernas sida. Stora olägenheter och avsevärd tidspillan skulle säkerligen uppkomma, om förslaget genomfördes. Sålunda skulle medverkan av nämnd verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas arbete. Det vore ej heller tänkbart att i städerna uppbringa tillräckligt stort antal personer, som år efter år vore villiga att ställa sig till förfogande för att mot ingen eller ringa ersättning deltaga i förhandlingar, vilka en eller flera dagar i veckan komme att pågå i många timmar. Skulle åter antalet nämndemän i stad bestämmas till ett stort antal för att göra tjänstgöringen mindre betungande, bleve följden, att intresset för och erfarenheten av domstolsarbetet ginge förlorade.
Departementschefen har emellertid i föreliggande proposition, såsom
förut angivits, funnit sig kunna biträda processlagberedningens ståndpunkt.
Till stöd härför har departementschefen hänvisat till främst den betydelse,
nämndens medverkan enligt hans mening måste antagas äga vid
straffrättsskipningen, en betydelse, som framträdde särskilt med den inriktning, som
straffrätten under senare tid erhållit med avseende å påföljdernas och
reaktionernas bestämmande, då en individualisering alltmera erbjöde sig.
För vår del måste vi ställa oss ytterst tveksamma till departementschefens förslag om utsträckning av lekmännens medverkan i rättsskipningen till att avse även rådhusrätterna. Att mot en sådan medverkan kunna riktas vägande erinringar framgår av det ovan åberopade yttrandet av föreningen Sveriges Stadsdomare. Det framgår också av det särskilda utskottets och riksdagens ställningstagande år 1931. Utvecklingen för stadsdomstolarnas vidkommande har hitintills icke heller gått i riktning mot ett utvidgande av lekmannaelementets inflytande utan snarare mot ett ersättande av de illitterata domstolsledamöterna med lagfarna sådana. Det föreliggande förslaget uppbäres icke av något allmänt krav eller av någon opinionsyttring från de rättssökandes sida. Det utgör måhända, såsom från något håll sagts, en konstruktion, som kommit till i syfte att ernå en viss likformighet mellan landsdomstolarna och stadsdomstolarna. Det är emellertid icke gärna möjligt att föreställa sig, att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid rådhusrätt skall bliva en verklig motsvarighet till vår gamla häradsnämnd, som uppbäres av en uråldrig tradition och som på ett utomordentligt sätt representerar den miljö, inom vilken våra landsdomstolar arbeta. Den utgör och
