Om det får anses såsom en allmängiltig erfarenhet, att det både för målens utförande i varje instans och för enhetligheten i processföringen vid fullföljd av talan genom instanserna är av synnerlig vikt, att rättsutbildade advokater utföra talan i alla instanser, framstår det dock framförallt såsom särskilt viktigt — och alldeles speciellt i samband med införandet av en ny, på muntligt förfarande grundad processreform — att i överrätterna parternas ombud eller biträden äga sådan utbildning. Detta är så mycket viktigare, som den för rättsväsendets effektivitet så olycksbringande skriftliga proceduren har visat de starkaste tendenserna att göra sig gällande i överrätterna; för genomförandet och utvecklandet av det muntliga förfarandet i dessa instanser synes det därför av betydelse, att rättsutbildade advokater, vilka — efter vad erfarenheten från åtskilliga andra länder visat — äro bäst ägnade att tillvarataga det muntliga förfarandets principer, företräda parterna i dessa instanser.
På samma sätt förhåller det sig inom straffprocessen: Såväl den misstänktes berättigade intresse av att gentemot den väl organiserade åklagarmakten kunna utnyttja alla lojala försvarsmedel som det allmännas krav på att försvaret skötes på ett redligt och ansvarsmedvetet sätt nödvändiggöra, att försvaret från början handhaves av rättsutbildade och redbara personer. Denna princip är redan erkänd i gällande lag, som också i begränsad omfattning tagit hänsyn därtill. Enligt vår mening skulle det därför vara synnerligen olyckligt och för rättsutvecklingen på förevarande område måhända ödesdigert, därest icke vid processreformens införande tillfället tillvaratages att införa åtminstone ett begränsat advokattvång även inom straffprocessen genom att föreskriva, att såsom biträde åt för grövre brott misstänkt person må, även för det fall, att den misstänkte själv vill utse biträde, uppträda endast advokat, d. v. s. ledamot av advokatföreningen. Ett sådant stadgande synes oss i detta sammanhang så mycket mera motiverat, som det följer såsom en ofrånkomlig konsekvens av den inom processlagberedningen såsom principiellt riktig erkända tankegången, att i mål om grövre brott strängare krav måste ställas på försvararen än i andra fall. Gränsdragningen mellan grova och mindre grova brott bör då lämpligen kunna ske så, att såsom försvarare må endast anlitas advokat i fall, då målet är av sådan beskaffenhet, att, om det upptages av rådhusrätt, nämnd skall deltaga i behandlingen.
Med den nu föreslagna advokatordningen skulle också gynnas uppkomsten av en sådan begränsad och ansvarsmedveten advokatkår, vars förekomst är ett viktigt allmänhetens intresse.
3) I propositionens 23 kap. 13 § föreslås ett stadgande av innehåll, att,
om någon vid förhör under förundersökningar vägrar att yttra sig angående
