Nr 187.
Det råder intet tvivel om att förslaget till ny rättegångsbalk betecknar
ett stort framsteg på rättsväsendets område. Grundprinciperna i detsamma
torde också kunna accepteras. På vissa punkter är emellertid en viss
tveksamhet berättigad.
Så är fallet t. ex. beträffande bestämmelsen om nämndemannamedverkan i rådhusrätt. Denna medverkan synes skäligen meningslös, om rådhusrätt — som propositionen föreslår — skall samtidigt med nämnd ha flera lagfarna ledamöter och om nämndens medverkan begränsas till svårare brottmål. En ändring i denna bestämmelse synes i hög grad påkallad.
Delade meningar måste råda även om den del av förslaget som berör advokatväsendet. Advokatståndet skulle enligt propositionen få en offentligrättslig ställning. Detta betyder en brytning med hittillsvarande principer för utövning av fria yrken och ett steg på vägen mot det s. k. korporativa samhället. Med hänsyn till bl. a. behovet av en kvalificerad och pålitlig advokatkår efter genomförandet i praktiken av denna reform torde man dock få acceptera förslaget i denna del.
Stora betänkligheter anmäla sig emellertid beträffande bestämmelsen i 12 kap. 2 par. om rättegångsombud. Som bestämmelsen är formulerad i propositionen, finns det anledning befara att advokatmonopol åtminstone i viss utsträckning kan genomföras på en bakväg, vilket uppenbarligen inte varit avsett. Med nu gällande ordning kan domstol avvisa ett olämpligt rättegångsombud. Enligt förslaget skall domstol i förväg pröva huruvida ett ombud, som inte är advokat, är lämpligt med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet. Skillnaden är inte oväsentlig. Möjlighet gives för en ytterligt sträng prövning, som i realiteten monopoliserar ombudskapet vid domstol åt advokaterna. En stor ojämnhet ifråga om tillämpningen är också att befara.
En alltför restriktiv tillämpning av denna bestämmelse skulle emellertid medföra stora nackdelar för den fattiga delen av den rättssökande allmänheten. Tillgången på goda advokater är på många håll i vårt glest befolkade land begränsad, och det är med hänsyn till bl. a. avstånden förenat med stora kostnader att anlita en sådan. När det gäller mål som röra sig om mindre värden — även sådana mål kunna för fattiga människor vara av stor betydelse — blir rättvisan på grund därav ofta illusorisk. Den nuvarande ordningen är att föredraga. Något behov av den nya
