Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/432

Den här sidan har korrekturlästs
2
Motioner i Första kammaren, Nr 191.

Nr 191.


Av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap.

strafflagen, m. m.

Genom Kungl. Maj:ts proposition nr 27 föreslås åtskilliga ändringar i 8 kap. strafflagen. Flertalet av dessa ändringar avser skärpningar av straffen eller komplettering av nu upptagna brottsbeskrivningar. I en punkt har emellertid föreslagits en ändring av annan art. Från spioneribrottet har avskilts en brottslyp, i förslaget kallad olovlig underrättelseverksamhet, som utbrutits ur 14 § och behandlas i den nya 14 a §. Den där givna brottsbeskrivningen överensstämmer med det nuvarande stadgandet i 14 § andra stycket. Men en särskild, lindrigare straffskala har i den nya paragrafen upptagits. För olovlig underrättelseverksamhet är straffet fängelse eller straffarbete i högst två år, men vid synnerligen förmildrande omständigheter kan det dömas till böter.

Den sålunda föreslagna ändringen är utan tvivel en avgjord förbättring. Det är nämligen tydligt att ordalagen i den hittillsvarande 14 § omfatta brott av vitt skilda svårhetsgrader och även handlingar, vilkas kriminalisering överhuvud är diskutabel. När handlingen går ut på lämnande eller mottagande av uppgifter, som icke beröra Sverige eller svenska förhållanden utan straffas enbart av det skälet att en här bedriven underrättelseverksamhet kan skada vårt förhållande till främmande makt, befinner man sig på ett område där det är synnerligen vanskligt att draga gränsen mellan gärningar som böra kriminaliseras och sådana, vilkas bestraffande icke är ur några synpunkter påkallat.

Först genom den år 1939 genomförda lagstiftningen om ändringar i 8 kap. strafflagen har underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, som ej berör svenska förhållanden, belagts med straff. I motiven till nämnda lag framhölls att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- och underrättelseorganisationer vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen arbetade utan ett annat land. Svensk lag innehölle icke något mot dylik verksamhet riktat straffbud. Ur allmän ordningssynpunkt ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, vore en dylik verksamhet icke önskvärd. Med hänsyn härtill infördes straff för anskaffande av uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan skada Sveriges förbindelser med sådan makt.

Måhända räknade man icke vid lagens tillkomst med en så vidsträckt