för de olika arrendatorerna måste prövas av tre olika myndigheter. Prövningen skulle kanske utan svårighet på en och samma dag på alla tre ställena kunna verkställas av den föreslagna nämnden. Det är också troligt, att, om nämnden erhöll befogenhet att avgöra frågor om lindring i arrendevillkoren för samtliga tre slag av arrenden, detta skulle skapa förutsättningar för likartad och rättvis bedömning av dessa arrendefrågor.
I samtliga tre propositioner föreslås att lättnader i arrendevillkoren i regel höra maximeras till 2⁄3 av den beräknade stegringen i värde av naturaarrendena. Enligt vår mening bör emellertid jämkningen som maximum upptaga hela den beräknade värdestegringen, därför att de statliga regleringsåtgärderna för jordbruket siktat till att i bästa fall för jordbruket åstadkomma samma räntabilitetsläge som vid krisens utbrott. Enligt jordbrukarnas uppfattning har detta icke lyckats utan räntabilitetsläget är svagare i närvarande stund. Någon vinst att dela mellan jordägare och arrendator finns alltså icke. Slutligen må betonas, att i den mån ej hela värdestegringen kan elimineras skapas i många fall ett ohållbart läge för de s. k. mjölkarrendena. Produktionskostnaderna för mjölken ha stigit mera än mjölkpriset, och dessutom har mjölkproduktionen på grund av skördeminskningen — som i vissa trakter närmat sig missväxten — väsentligt minskats. Detta medför, att även om arrendatorn får räkna med mjölkprisläget före krisens inträde, är hans ställning för arrendeåret 1942/43 än sämre än tidigare.
I samtliga propositioner föreslås, att rätten till lindring i arrendevillkoren skall tillerkännas arrendatorer, vilkas arrendekontrakt tecknats före den 1 september 1940. Det kan dock ifrågasättas, om icke en utvidgning kan vara motiverad i vissa fall, nämligen då en arrendators arrendeperiod utgått den 14 mars 1941 och det i det nya kontraktet föreskrivits en väsentlig ökning av arrendatorns skyldigheter, antingen i form av ökat arrende, när det gäller enskilda jordägares arrenden, eller utökad byggnadsskyldighet, när det gäller kronoarrenden, en byggnadsskyldighet, som kan ha blivit mycket betungande på grund av den senare inträdda fördyringen av arbetslöner och materiel. Det torde därför vara motiverat att även de arrendekontrakt, som slutits efter den 1 september 1940 men före den 14 mars 1941 och där arrendevillkoren, om det gäller samma arrendator, i väsentlig grad förändrats i förhållande till det kontrakt han tidigare haft, må komma att omfattas av den föreslagna lagstiftningen angående lindring i arrendevillkoren.
I propositionen nr 40 föreslås, att arrendator, som skall avträda fastighet under år 1942, må kunna till två tredjedelar bli befriad från skyldigheten att ersätta brist i stråfoder, som han är skyldig att avträda, under förutsättning att han icke varit vållande till denna brist. Denna maximering av lättnaden för arrendatorn är enligt vår mening icke rättvis. Även om avträdaren blir belastad med viss ersättningsskyldighet för av honom icke vållad brist, uppstår därigenom intet bättre läge för tillträdaren, emedan han för de pengar, som han eventuellt får mottaga, icke kan anskaffa något stråfoder våren
