Därpå gives i samma paragrafs mom. 2, andra stycket, en definition av vad som är att förstå med att det står »envar svensk medborgare fritt att i tryck utgiva skriften. Det heter om detta:
»Skrift skall anses utgiven, då den blivit såld eller annorledes spridd eller utlämnad till salu eller till spridande på annat sätt.»
Förordningen rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel innebär, att Kungl. Maj:t erhållit befogenhet att under vissa förutsättningar meddela förbud mot befordran av periodisk skrift med allmänna posten, eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik. Förutsättningarna för att Kungl. Maj:t skall ha befogenhet att på detta sätt ingripa mot periodisk skrift är, att skriften skall ha blivit åtalad för sitt innehåll och fälld enligt tryckfrihetsförordningen eller också att skriften varit utsatt för indragning, som tryckfrihetskommittén funnit skola äga bestånd.
Till detta kommer att Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse om förbud mot att å allmän plats uppsätta löpsedlar rörande skrift, som blivit utsatt för transportförbud. Denna kungörelse inkräktar ytterligare på den i grundlagarna garanterade tryckfriheten. Kungörelsen (128/1940) innebär bl. a., att förteckning över transportförbjuden skrifts innehåll icke får uppsättas å allmän plats eller nummer eller häfte av skriften icke i form av plakat kringföras. I kraft av denna kungörelse har försäljare av transportförbjuden skrift ådömts böter, därför att de å allmän plats vid försäljningen förvarat skriften på sådant sätt, att dess vinjett eller rubriker över i skriften införda artiklar till en del kunnat läsas av allmänheten.
I ett fall har därtill Kungl. Maj:t utfärdat transportförbud mot tidning, som aldrig blivit åtalad eller dömd för sitt innehåll och som inte blivit utsatt för indragning. Det gäller tidningen Kalmar-Läns-Kuriren. Denna åtgärd kan omöjligen finna något stöd ens i förordningen om transportförbud.
Föreskrifterna i förordningen om transportförbud kränker enligt min mening grundlagens bud i bl. a. följande hänseenden:
1. Grundlagen garanterar rätt för envar att fritt och öppet utge tryckt skrift, om i tryckfrihetsförordningen uppdragna gränser för tryckfriheten icke överskridas. Förordningen om transportförbud beskär denna grundlagsenliga rätt.
2. Offentlig makt lägger i förväg sådana hinder för utgivandet av tryckt skrift, som icke blivit vare sig förutsedda i tryckfrihetsförordningen eller blivit föreskrivna i denna.
Man har, med andra ord, vid utformandet av förordningen om
