Nr 11.
Av herr Persson m. fl., om utredning av frågan, huru landsbygden skall kunna göras delaktig av de sociala och kulturella
förmåner, som städerna bereda sina inbyggare.
Vårt nu tillämpade dyrortsgrupperingssystem utsättes för en allt hårdare
kritik, och från många håll kräves dess fullständiga slopande. Det är i
synnerhet bland tjänstemän och anställda på s. k. billigare orter samt inom
praktiskt taget hela landsbygdsbefolkningen dylika stämningar göra sig gällande.
Säkert är också att kritiken mot detta system är berättigad;
dyrortsgrupperingen ger upphov till mycket svåra sociala och ekonomiska olägenheter. Den
befordrar en inflyttning till de större städerna och till samhällen, som ligga
högt uppe på dyrortsskalan, medan landsbygden och de små samhällena
avfolkas.
Emellertid torde dyrortsgrupperingen ingalunda ensam bära skulden till denna för landet ogynnsamma befolkningsutveckling. Folk drages till städerna inte bara därför att där bjudas högre löner eller bättre förtjänstmöjligheter, utan även därför, att livet där är lättare och bekvämare i olika hänseenden. Städerna erbjuda möjligheter för undervisning och utbildning, för utövande av sport och idrott, för hälsovård och sjukvård, för deltagande i föreningsliv, för nöjen och förströelser m. m., som landsbygden saknar. Det torde vara säkert, att dessa här relaterade omständigheter äro en lika viktig faktor i problemet om landsbygdens avfolkning som de dyrortsgraderade lönerna, pensionerna och skatteavdragen, även om de senares betydelse långt ifrån får underskattas.
Frågan om antingen ett slopande eller en reformering av dyrortsgrupperingssystemet står på dagordningen. Det skulle enligt vår mening vara önskvärt att i samband med diskussionen av detta stora problemkomplex även den här ovan antydda sidan av motsatsförhållandet mellan landsbygd och stad toges upp till behandling. Det måste ur flera synpunkter anses vara ett intresse av första rang, att koncentrationen av befolkningen till städerna, framförallt till de större, upphör och förbytes i sin motsats. En lycklig lösning av befolkningsfrågan kräver att speciellt strömmen av unga kvinnor till städerna fortast möjligt upphör. Det finns kvinnounderskott på landsbygden men i Stockholm t. ex. ett oerhört kvinnoöverskott. Det torde för närvarande uppgå till icke mindre än 60,000, en nästan fantastisk siffra, om man betänker att Stockholms hela folkmängd uppgår till omkring 600,000. Äktenskapsmarknaden i vårt land blir genom denna olämpliga fördelning av könsproportionen mellan
