styrka, med vilken de framförts, torde visa, att bakom dessa uttalanden står en enhällig folkmening. Denna folkmening kan stödja sig på att häradsborna för icke fullt tio år sedan fått tillstånd att uppföra förstklassiga kanslilokaler och då måste ha bibragts uppfattningen att domsagan skulle få förbliva såsom förut. Styrkan av denna folkmening visar sig bl. a. i att man så sent som i år förklarat sig villig att, om domsagan får förbliva, uppföra ämbetsbostad i Årjäng för häradshövdingen d. v. s. ikläda sig nya kostnader.
För att gå emot denna folkmening, vilket bl. a. skulle betyda att domsagans befolkning, som nyss bekostat kanslilokaler, skulle få bidraga till nya kanslilokaler i Säffle, torde fordras mycket starka — man skulle vilja säga exceptionellt starka — skäl.
Ett skäl för att företaga domsagoregleringen kan vara att Nordmarks domsaga i förhållande till invånarantalet är den minsta i Sverige. Å andra sidan är domsagan stor till ytvidden och bildar ett geografiskt avgränsat helt. Vidare är, såsom hovrätten anfört, arbetsbördan större än befolkningssiffran anger (domsagan har hittills utom häradshövdingen sysselsatt två notarier), och man vet icke i vilken omfattning den nya rättegångsordningen kommer att medföra ökad arbetsbelastning. Att ur synpunkten av låg arbetsbelastning nu draga in domsagan och därigenom tvinga befolkningen i de mest avlägsna delarna av domsagan att resa 14 mil för att komma till domarkansli samt åstadkomma att befolkningen i Årjäng skulle nödgas resa sju à nio mil för att komma till kansliet, torde icke vara motiverat. I stället är det riktigt att även här tillämpa grundsatsen att icke företaga domsagoregleringen före rättegångsreformen.
Ett annat skäl för domsagoreglering äro de besparingar, som uppkomma. I stället för två häradshövdingar skulle man behöva avlöna endast en häradshövding. Å andra sidan skulle man bliva tvungen att avlöna en sekreterare, varför antalet fast anställda jurister icke skulle minskas. Skillnaden mellan en sekreterarlön och en häradshövdingelön kompenseras dessutom i viss mån av kostnader för de resor till Årjäng, häradshövdingen skulle vara nödgad att företaga. I propositionen räknas med att antalet notarier skulle kunna sänkas från fyra till två. En så stor sänkning förefaller, då arbetsbelastningen blir lika, kunna ske endast genom att man utnyttjar arbetskraften hos oavlönade notarier. Överhuvud taget förefaller icke besparingssynpunkten här vara av den styrka, att den i och för sig motiverar indragningen.
Ett tredje skäl för reglering — och som väl varit det avgörande för propositionens framläggande — är, att man befarar att genom en häradshövdingetillsättning nu binda förhållandena för en högst avsevärd framtid. Häremot kan anföras att det väl torde dröja ett tiotal år innan erfarenheter från rättegångsreformen kunna komma att föreligga i den utsträckning, att några dispositioner kunna vidtagas på grundval av dem, samt
