Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/570

2 Motioner i Första kammaren, Nr 228. ständigt åsidosatt, och den nya utredningen tänker sig nu att långvariga undersökningar skola behövas för att på denna punkt komma till något resultat. Ett sådant dröjsmål är verkligen icke försvarligt, när det gäller en fråga av så utomordentlig angelägenhet som bostadsförsörjningen. - Då den nya utredningen icke kunnat räkna med ett nedbringande av produktionskostnaderna, så ger den upp hela detta krav och är beredd att låta staten överta bördan av byggnadskostnadernas stegring i sådan utsträckning, att den gamla hyresnivån skall kunna upprätthållas. Bevisningen för att detta skulle vara nödvändigt är icke övertygande. Det finns ju också den utvägen att hyrorna för de nyproducerade lägenheterna få stiga till en sådan höjd att en bostadsproduktion blir lönande. I diskussionen av denna fråga har utredningen velat göra gällande att de stegrade hyrorna för de nya lägenheterna snart skulle fortplanta sig till hela bostadsbeståndet. Därmed skulle ägarna av äldre fastigheter få en oförtjänt vinst som under nuvarande förhållanden icke kunde tillåtas. En sådan vinst skulle enligt utredningen betyda ett överflyttande av inkomst från de boende till fastighetsägarna. En dylik överflyttning utdömes utan vidare såsom socialt otillåtlig. Detta resonemang lider redan nu av uppenbara svagheter och kommer vid en fortgående försämring av penningvärdet småningom att visa sig fullkomligt ohållbart. Arbetsinkomsterna skulle då i betydande utsträckning kompenseras för penningvärdets fall, men fastigheternas i pengar räknade avkastning skulle enligt utredningens program bli oförändrad. Realiter sett skulle alltså fastighetsinkomsten gå starkt tillbaka. Det skulle hävas en avsevärd hyresstegring för att kompensera denna tillbakagång, och innan en sådan kompensation vore nådd kan man ju icke i reell mening tala om en inkomstöverflyttning till fastigheternas förmån. Utredningens huvudskäl för att hindra en hyresstegring i nybyggda hus är att en sådan stegring skulle sprida sig till hela hyresmarknaden. Men denna förutsättning är säkerligen oriktig, och utredningens egen uppfattning i saken synes vara vacklande. Det framhålles i annat sammanhang att den hyreshöjning som redan inträtt "fördelar sig ojämnt över hela lägenhetsbeståndet med betydande höjning på en del lägenheter och ingen förändring alls på de andra och sannolikt de flesta". Även mellan olika orter äro skillnaderna stora. Denna skildring av hyresstegringens spridning är uppenbarligen den riktiga. En stegring av hyrorna i nybyggda lägenheter kan därför ingalunda komma att väntas medföra någon motsvarande stegring av samtliga hyror. En allmännare stegring av hyresnivån kommer säkerligen icke att inträda förrän den stora mängden av hyresgäster nått en i pengar räknat betydligt stegrad inkomstnivå. Den föreliggande frågans innebörd blir därmed mera begränsad och kan snarast uttryckas så: är det önskvärt att med statsmedel hindra en hyresstegring för nybyggda lägenheter? Frågan sammanhänger uppenbarligen med nybyggandets angelägenhetsgrad. Om rustningarna på vissa orter föranleda en