Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/572

4 Motiøner i Första kammaren, Nr 228. Ett sådant subventionssystem kan tydligen icke genomföras utan mycket vittgående verkningar både på byggmästarnas och fastighetsägarnas ställning. Detta avskräcker icke utredningen på något sätt. Tvärtom framhållas dessa följdverkningar såsom särskilt önskvärda och utgöra tydligen endast andra sidor av den bostadspolitiska utveckling, som man nu särskilt vill framdriva med hjälp av statssubventioner. Utredningen säger själv att subventionslinjen radikalt förändrar "förutsättningar för företagarverksamheten på bostadsbyggnadsområdet . .- Det enskilda företagandet kan icke längre vara enskilt, när förutsättningarna för räntabel enskild bostadsproduktion försvunnit... Den naturliga ordningen vore, att en subventionerad bostadsbyggnadsverksamhet och bostadsförvaltning omhänderhades av allmänna organ eller sådana organisationer som arbeta utan enskilt vinstsyfte . . . d. v. s. erkända allmännyttiga bostadsföretag." Det säges att en utveckling i den riktningen "redan försiggått och hunnit ganska långt". Och det tilläggesz "En fortsatt utveckling i denna riktning synes självklart önskvärd, om bostadsbyggandet skall subventioneras av a1lmäm1a medel". Det talas vidare om nödvändigheten av "en väsentlig förändring av det enskilda företagandets egen karaktär. Den enskilde företagaren finge mera den i ett subventionssystem naturliga ställningen som byggnadsentreprenör för byggnadsarbetets utförande." Det är alltså varaktiga och mycket djupgående sociala förändringar som man syftar till med en till synes mera oskyldig statssubvention till bostadsbyggande under en kort kristid. Utredningen är angelägen att betona att staten genom den nu föreslagna tillfälliga subventionen icke låser fast sig. Man är tydligen rädd för att ett sådant perspektiv skulle verka allt för skrämmande. Men samtidigt planlägger man en fullständig omläggning i fråga om den enskilda företagsamhetens ställning till landets bostadsförsörjning. Ett så våldsamt in- grepp är icke rimligt och är i varje fall icke på något sätt motiverat av den förebragta utredningen. Man söker propagera för sina syften genom att stryka under skillnaden mellan den enskilda byggnadsverksamheten och den "allmän- nyttiga". Härmed är man inne på den rena dogmatikens område. Den enskilda byggnadsverksamheten har i Sverige liksom i andra länder till alldeles övervägande del frambragt det bostadsbestånd som vi nu besitta. Ingen oförvillad. människa kan förneka att en sådan verksamhet varit "allmännyttig". Det är knappast fullt värdigt att nu söka deklassificera hela den enskilda företagsamheten på detta område och att för ändamålet utnyttja svårigheter under en tillfällig kris. Det är allmänt erkänt att vårt byggnadsväsen tarvar en grundlig rationalisering. En sådan har redan alltför länge låtit vänta på sig. Staten skulle länge i detta hänseende kunnat göra väsentliga insatser både genom teknisk och ekonomisk utredning och genom en rationalisering av sin egen lagstiftning. En rationell nyordning av byggnadsverksamheten måste utan tvivel gå i riktning mot en vidgad fabriksmässig tillverkning av byggnader eller delar av dem.