en gren till käpp eller samlar kvistar för uppgörande av en eld gör sig visserligen skyldig till en straffbar handling. Men han dömes icke för snatteri utan för åverkan och han stämplas alltså inte som tjuv. Med det nya förslagets antagande skulle häri ske en ändring. Den som å annans mark tager »vindfälle eller annat sådant, växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda» hemfaller under stöldkapitlet och dömes för snatteri, därest brottet är att anse som ringa.
I den kungliga propositionen givas ej några skäl för denna principiellt sett icke oviktiga omläggning av strafflagens nuvarande regler. Eftersom vissa delar av åverkanskapitlet skulle kvarstå även enligt förslaget, är det svårt att se varför icke tillgrepp av ovan nämnda naturprodukter till ringa värde kunde såsom hittills hänföras till åverkan.
Det hemställes med stöd av det anförda,
att i det framlagda förslaget till ändringar i strafflagen måtte företagas sådana ändringar att den hittillsvarande gränsen mellan tjuvnadsbrott och åverkan i princip
upprätthålles.
Stockholm den 17 januari 1942.
| Östen Undén. | Åke Holmbäck. | Ruben Wagnsson. |
