Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/620

12 Moii01wr 11 Första ltaøzmtaren, Nr 237. befallas. Med hänsyn till att tjänstgöringækyldighet under fredstid icke tidigare älegat landstormsofficerare torde pension eller däremot svarande förmåner icke höra utgå till landstormsofficer, som erhållit anställning såsom reservofficer. Ehuru försvarsministern genom de föreslagna övergängsbestälninelserna företagit en modifiering av försvarsutredningens förslag torde dessa enligt vår mening icke erbjuda en fullt tillfredställande lösning av de fredskonstituerade landstormsoffieerarnas löneproblem. Av propositionen framgår nämligen att de landstorznsofficerare, som utnämnas till officerare i reserven, icke skulle komma i åtnjutande av den för annan reservoffieer fastställda pensionen; de skulle icke heller utfii någnt som helst utrustningsbidrag. Det torde få anses vara riktigt och rimligt att de erhålla en pension, som vederbörligen reduceras med hänsyn till det i jämförelse med andra reservofficerare mindre antalet tjänsteär. Ty den till reserven överförda landstormsofficeren skulle vara skyldig att tjänstgöra även under den s. k. tredje perioden och intill 65 âr. Ur försvarssynpunkt mäste det vara ett intresse att landstormsoffieerarna - liksom i framtiden värnpliktiga officerare - även efter passerandet av 47-årsgränsen i män av lämplighet kunna stå till förfogande och att deras "tidigare utbildning alltjämt kan komma försvarsväsendet till godo, Möjligheten härtill minskas givetvis om ingen som helst förmån förbindes därmed. En mindre pension skulle säkerligen skapa bättre förutsättningar för att till reservofficerare förvärva därtill lämpliga landstormsbefäl och värnpliktiga officerare; lfråga om utrustningsbidraget kan man knappast förvänta, att en person, som beredes möjligheter att vinna anställning såsom reservofficer, särskilt om detta sker efter utträdet ur värnpliktsåldern, alltid skall vara villig härtill, om dylik anställning för honom medför skyldighet att själv ombesörja sin utrustning utan rätt att ens erhålla det bidrag, som tillkommer till kapten befordrad reservofficer. Följden härav kan befaras bli att övergången till reservoffieer i alltför stor utsträckning blir beroende av vederbörandes privatekonomiska förhållanden, vadan alltså dessa och icke lämpligheten skulle i främsta rmmnet bli avgörande för möjligheten att vid högre levnadsålder vinna anställning som officer i reserven. Härutöver framstår det för oss av stor vikt både principiellt och ur försvarets synpunkt, att även landstormsoffieerare i värnpliktsåldern böra beredas möjlighet att överföras till reservoffieerare i den män de befinnas därtill väl lämpliga och kvalificerade. Vid mer än ett tillfälle har från ansvarigt militärt håll vitsordats, att försvarsberedskapen beträffande landstormsförbanden icke skulle ha kunnat upprätthâllas på det sätt och i den utsträckning som skett, därest icke landstormsofficerskären hade funnits. Det kan därför inte vara mer än rätt och billigt att statsmakterna såsom uttryck för en dylik uppfattning gåve möjlighet åt ätniinstene de mest kvalificerade landstormsofficerarna att oberoende av ålder kunna vimw anställning såsom rcscrvoffieerare. Som stöd för den av motionärerna anförda åsikten, vilken torde motsvaras av en utbredd opinion inom den kår saken närmast gäller, kunna åberopas uttalanden av