Motioner fi Första kammaren, Nr 237. 13 sakkunniga militära myndigheter. I yttrande över 1941 års försvarsutrednings betänkande säger sig chefen för armén intet ha att erinra gentemot principerna, att landstormsofficerarna skola utgå ur organisationen och att framdeles endast vidare utbildning av befäl skall förekomma. Däremot anser arméchefen det vara psykologiskt olämpligt, att inga landstormsofficerare i värnpliktsåldern kunna få anställning såsom reservofficerare, även om de visat sig synnerligen lämpliga därtill, och att dylik anställning endast erbjudits landstormsofficerare över Värnpliktsäldern, vilka i annat fall icke skulle kunna disponeras av de militära myndigheterna.
Detta kan av landstormsofficciskåren tydas på så vis", säger arméchefen, att
statsmakterna utnyttja den tillgång de på frivillighetens väg utbildade landstormsofficerarna utgöra, men endast erbjuda anställning såsom reservofficer, med därmed förenade högre avlöningsförmåner, åt dem, som icke med hjälp av Värnpliktslagen kunna tagas i anspråk Enligt vad chefen för armén vidare framhåller är förhållandet i särskilt hög grad aktuellt under nu rådande beredskapsförhållanden. Därest beredskapen framdeles kommer att upprätthållas i ungefär samma omfattning som för närvarande, är det ett oavvisligt krav, att ett stort antal landstormsofficerare mäste vara inkallade i tjänst t. ex. vid mark- och luftbevakningsförband, luftvärnsförband och territoriella staber m. m. Dessa f. cl. Iandstormsoificerare komma således att betungas med längre beredskapstjänstgöring än övriga värnpliktiga på grund av att de tidigare, med löfte om relativt goda avlöningsförmåner i händelse av inkallelse, genomgått officersutbildning, men konmia under sin tjänstgöring endast att erhålla värnpliktigs avlöningsförmåner. Det synes armêchefen därför nödvändigt, främst ur psykologisk synpunkt, att anställning såsom reservofficer jämväl kan ernås av därtill väl lämpade landstormsofficerare i värnpliktsåldern. ß Vi tillåta oss i anslutning till arméchefens såltmda uttalade uppfattning understryka det värde icke minst ur psykologisk synpunkt, som en tillfredsställande lösning avberörda problem skulle innefatta. Det frivilliga arbete, som under årens lopp utförts för utbildningen av landstormsbefäl, har, enligt vad som i detta sammanhang påpekats, haft en stor betydelse för upprätthållandet av landstormsfórbandens insats i vår försvarsberedska.p. Försvarsutredningen har i själva verket ansett denna frivilliga försvarsutbildning vara av den betydelse för personalens kvalitet, att den borde erhålla sin särskilda målsman i e11 inspektör och inrättandet av en särskild avdelning för det frivilliga försvaret. Detta av Kungl. Maj:t visserligen för närvarande avstyrkta förslag vittnar på sitt sätt om en riktig uppskattning av de för försvaret värdefulla tillgångar, som imieslutas i den på den frivilliga utbildningens grund uppbyggda landstonnsbefälsorganisationeu. Enligt vår bestämda mening skulle det utgöra ytterligare ett påtagligt; bevis på statsmakternas värdesättning av dessa för vårt försvar betydelsefulla tillgångar, om staten även för framtiden tillgodogjorde sig det försvarsintresse och de sakliga kvalifikationer, som inrymmas i landstormsofficerskåren.
