Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/629

Motioner i Första kammaren, Nr 239. 7 Nr 239. -Av herr Nisser m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter. I den redogörelse för de senaste årens krigserfarenheter beträffande armén, som återfinnes såväl i 1941 års försvarsutrednings betänkande som i Kungl. Maj:ts proposition nr 210, framhålles behovet av slagkraft och rörlighet hos stridskrafterna, åstadkomna främst genom motorisering samt användandet, av pansarförband och starkt artilleri. Beträffande det sistnämnda anför utredningen "att vid en stridshandling, där avgörande sökes, är i regel artilleriets insats av avgörande betydelse. kke minst gäller detta det artilleri av grövre kaliber, med vilket fiendens artilleri nedkämpas eller nedhålles." Något ytterligare utvecklande av detta påstående torde icke vara erforderligt. Krigserfaren=heterna,- sådana de komma till synes både i frontberättelser och facklitteratur, tala i detta hänseende ett otvetydigt och enstämmigt språk. Det artilleri, det här är fråga om, måste vara av grov kaliber och med stor skottvidd. Bristen på dylikt artilleri var den finska arméns största svaghet under vinterkriget. Att även den svenska armén vid samma tid led brist på sådant artilleri torde numera vara allmänt känt. Detta framhålles även indirekt av försvarsutredningen. Anmärkningsvärt är därför, att försvarsutredningen, som i övrigt följt krigserfarenheternas fingervisningar, icke ansett det nödvändigt förse armén med 15 cm långtskjutande artilleri. Även i propositionen saknas detta för arménstdel trots att såväl överbefälhavaren som chefen för armén i sina yttranden framhållit behovet därav. I kustartilleriet kommer visserligen att ingå tungt 15; cm kanonartilleri, vilket även kan vara i stånd att understödja arméstridskrafterna. Denna möjlighet får dock endast teoretiskt värde, då det knappasti något tänkbart krigsläge kan bliva rådligt att annat än för kortare perioder undandraga detta artilleri från kustförsvaret. Man måste således räkna med, att armén skall få uppträda med stöd av högst 10 cm kanoner samt haubitser. För de stridande trupperna, för huvuddelen av våra värnpliktiga alltså, innebär detta, att skyddet mot fientlig artilleribekämpning blir för svagt. Det svenska fältartilleriets kortskjutande pjäser bli i ett dylikt läge maktlösa, och ej heller kunna våra 10 cm kanoner anses vara tillfyllest. För infanteriet kunna lätt förluster uppstå, som skulle kunna undvikas om varje armékår disponerar en division 15 cm kanoner.