Det ägnas ett utomordentligt intresse åt arbetet på lagarnas förbättring. Genom den lagstiftande församlingen i ett demokratiskt land kanaliseras det levande livets behov in i arbetet på rättens jämkning. Betydelsefulla initiativ tagas och bringas till utförande. Det är en oavlåtlig verksamhet med ständigt nya landvinningar och resultat. Även domstolsväsendets organisation, det processuella förfarandet, är föremål för ett rastlöst omdaningsarbete. Under intim samverkan mellan rättslärde, domare och lekmän växer fram en ny tingens ordning, som är bättre anpassad efter utvecklingens behov. Även här förmedlas reformsträvandena genom riksdagen. Men när domstolen gjort sitt och ett frihetsstraff efter omsorgsfull straffmätning ådömts, då försvinner den dömde bakom en järnridå, då vidtager en tillvaro, åt vars säregna förhållanden tyvärr icke ägnats samma offentliga intresse, som kommit lagens gestaltning och domstolsväsendets organisation till del. Följden härav har blivit, att straffverkställighetens värld är för den stora allmänheten en förhållandevis okänd värld. Väl är det sant, att budskap i form av upptecknade minnen ibland nå ut till publiken. Men det är tyvärr så, att hithörande angelägenheter i relativt ringa utsträckning lagt beslag på den lagstiftande församlingens uppmärksamhet. Verkställighetens värld, livet där inom, dess utformning, villkor och egenart, hela raden av psykologiska problem och arbetsorganisatoriska spörsmål — därom äro såväl riksdagens ledamöter som medborgarna i övrigt föga underkunniga. Reformbehoven ha därför i dessa stycken icke anmält sig med samma påpasslighet som när det gällt övriga rättsväsendets områden. Detta måste så mycket mer beklagas som frågorna om straffverkställighetens utgestaltning ha en betydande social räckvidd. Riktigheten i denna iakttagelse varken jävas eller förminskas genom det faktum, att anstaltsbehandling beträffande vissa kategorier av felande fått träda i det vanliga frihetsstraffets ställe och att den villkorliga domen redan fått och ytterligare kommer att få en utvidgad tillämpning.
Föreliggande motion väckes för att rikta statsmakternas uppmärksamhet på detta faktum. Den avser på intet sätt några straffrättsliga reformer. Den utgår helt enkelt från det straffrättsliga status quo, tar fasta på strafflagstiftningens syftning och koncentrerar sig på spörsmålet att bringa vissa delar av straffverkställigheten i bättre överensstämmelse såväl med strafflagstiftningens anda som med de grundsatser, vilka uttryckligen formulerats i verkställighetslagens 2 § och i 18 § av 1938 års stadga angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter. I det förstnämnda lagrummet föreskrives:
»Den som undergår straffarbete, skall hållas till arbete som av vederbörande fångvårdsmyndighet för honom bestämmes. Där så lämpligen kan ske, skall arbetet vara av beskaffenhet att bereda fånge tillfälle till förkovran i hans yrke eller till annan utbildning, som kan främja utsikterna för