honom att efter frigivningen försörja sig, och bör vid valet av arbete hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.»
I det andra åberopade stadgerummet heter det:
»Fånge skall erhålla sådan vård och behandling som är ägnad att fostra honom till ett laglydigt och samhällsnyttigt liv. Behörig hänsyn skall tagas till hans ålder, själsliga och kroppsliga utveckling, karaktärsegenskaper, arbetsförmåga, anlag och tidigare utbildning.»
Det är i ljuset av dessa programmatiska satser i gällande lag och stadga som vi anse oss böra ägna straffverkställighetens praktiska utformning en närmare eftersyn.
Väl är det sant, att åtskilliga reformer nyligen genomförts till modernisering av vårt straffsystem på områden som sammanhänga med straffverkställigheten. Erinras må sålunda om 1935 års lag om ungdomsfängelse, som trädde i kraft 1938, jämte därmed sammanhängande författningar om behandlingen av förbrytare under 21 år. Samma år tillkom k. stadgan angående vård och behandling av dem, som ådömts ungdomsfängelse, innefattande också bestämmelser om den s. k. eftervårdande verksamheten. 1939 blev den nya lagen om verkställighet och bötesstraff gällande. Den 1 januari 1939 trädde också i kraft vissa nya bestämmelser berörande 1918 års lag om villkorlig straffdom, och samma år antogs en helt ny lag i samma ämne, vilken dock icke ännu trätt i kraft, innefattande bl. a. varierande behandlings- och övervakningsmetoder för villkorligt dömda. 1939 antogs också ny lag om förundersökning i brottmål. Även andra lagar berörande hithörande områden ha antagits eller torde vara under förberedande, t. ex. beträffande behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare m. fl., i sammanhang varmed också de allmänna ansvarighetsreglerna i S. L. 5:5 och 5:6 torde bliva föremål för översyn.
Om man sålunda kan konstatera, att en livlig reformverksamhet utmärkt de sista åren, närmast i fråga om behandlingen och vården dels av unga, dels av själsligen undermåliga förbrytare, eller i fråga om åtgärder till förebyggande av brottslighet på annat sätt än genom frihetsberövande i fängelseanstalterna, torde man kunna påstå, att i fråga om själva fängelsestraffets — resp. straffarbetets — utgestaltande tiden har rört sig mera långsamt. Den centrala författningen i ämnet är den ovan citerade lagen av den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelse (verkställighetslagen). Härtill ansluter sig den likaledes här ovan citerade k. stadgan av den 8 april 1938 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter.
I några avseenden vilja vi här närmare angiva den bristande överensstämmelse, som synes råda mellan å ena sidan redan nu gällande, ovan citerade lagbestämmelser av principiell innebörd för straffverkställigheten
