skaffa fram en förut icke befintlig moralisk kraft och en förmåga till nya värdesättningar. Däremot är denna nedbrytningsprocess själva förutsättningen för cellstraffets och varje längre fängelsestraffs farligaste men också ofrånkomliga resultat: förlusten av proportionssinnet.
I en tillvaro, som är nästan fullständigt i avsaknad av yttre impulser, gör man inga upplevelser. Man lever icke utom tiden men utan tidsbestämning — straffångar få icke ha klocka förrän i de två sista klasserna — och utan intryck. Intet händer. Man lär sig så småningom att få en sparsam indelning av dygnet genom de intryck av ljud och ljus, som förekomma. Denna torftiga inramning är det enda som skall sammanhålla de inre upplevelserna och som skall ersätta hela raden av de anstormande intryck, som dagligen är den fria människan beskärda. Själva livsskalan är i grund förändrad, bliven overklig.
Därmed ha alla — och icke endast de dåliga — hittills gällande föreställningar och proportioner strukit med. Rimligt blir orimligt, det osannolika blir till det mest troliga och det man helst godtar. Men liksom fången på måfå och utan några fasta hållpunkter letar sig fram i sin abnormt beskurna existens blir hans uppfattning av livet till ett från verkligheten lösryckt schema, som han konstruerat upp ur den oftast starkt abnorma sinnesstämning han under cellvistelsen, respektive fängelsevistelsen befunnit sig i. Med visst fog kan undras, huruvida någon fånge är helt normal efter en cellvistelse som varar längre än en månad.
Den bild fången gör sig av livet är naturligtvis oftast rakt motsatt mot den han själv orkar förverkliga efter frigivningen.
Endast de intellektuellt och moraliskt allra bästa stå ut med att åter stötas ut i verkligheten sedan denna en gång grundligt tagits ifrån dem. I det nuvarande fängelsesystemet finnes intet som helst av hjälp för de fångna att kunna ta frigivningen, vartill kommer det faktum, att allmänheten grundar sin missaktning mot straffade icke endast på de av dem begångna gärningarna, utan också på misstanken om den förödmjukande behandling de undergå inom verkställigheten. Endast ett bättre system kan förbättra de frigivnas ställning.
Vi ha mera utförligt uppehållit oss vid denna sak därför att den är en hörnsten i det nu gällande straffverkställighetssystemet liksom den är själva grunden för dettas olämplighet och för att det motverkar sitt eget syfte.
Beträffande personalens rekrytering är den väsentliga invändningen mot nuvarande system den, att behovet av utbildning, cirkulation och omsättning icke rönt tillräckligt beaktande. Man får icke glömma, att den kår, varom här är fråga, har en sällsynt ömtålig uppgift sig anförtrodd. Det kan utan överdrift sägas, att det personliga förhållandet mellan fången och hans väktare är av grundläggande betydelse för den fostran fängelsevistelsen avser att bibringa. Det gäller här både praktiskt handlag och psykologisk inlevelse. Det gäller att vinna och behålla fångens förtroende, hjälpa honom
