till rätta i hans strävan att resa sig, anknyta till och stimulera hans goda anlag, väcka och stärka hans självförtroende och ge honom ett ökat livsmod. Här är endast det bästa gott nog. Omsorgsfull sovring vid rekryteringen är därför påkallad. Det torde kunna sägas, att den nuvarande ordningen vittnar om en alltför stor underskattning av de behov som här förefinnas. Det ligger för övrigt i sakens natur att de människor, som ha att förmedla fångens förbindelser med yttervärlden, själva icke få vara alltför isolerade från andra sociala yrkesgrupper och dessas synpunkter och livserfarenhet. Det vill synas som om åtskilligt bruste i dessa stycken.
Vi ha funnit oss böra begränsa de kritiska invändningarna till de ovan anförda. Vi anse dem vara förtjänta av en ingående prövning, förbunden med en utredning av de bästa och lämpligaste utvägarna till de påtalade bristernas avhjälpande.
Sålunda hålla vi före, att frågan om en ändamålsenligare uppdelning av fängelseklientelet borde kunna finna sin lösning i den riktningen, att den stora gruppen av för sin omgivning i vedertagen mening knappast farliga småförbrytare, hänförliga till de ekonomiskt och socialt hållningslösas kategori, brytes ut och hänvisas till öppen och halvöppen anstaltsvård. Beträffande fångarbetets organisation synes det böra övervägas att förse fängelseverkstäderna med normal maskinell utrustning även om detta skulle kräva ett sammanförande till större anstalter och att under skälig hänsyn till den öppna marknadens lönenivå bereda fången ekonomisk möjlighet att inom en viss ram — t. ex. kosthållet — själv bestrida kostnaderna för sin vård.
I fråga om cellsystemet synes det böra utredas, huruvida förvaringen under dagen av fången i cell verkligen har någon förnuftig mening, där det icke är fråga om rannsakningsfängelser.
I fråga om fångvårdspersonalens rekrytering förtjänar det utredas, huruvida icke genom reviderade utbildningsföreskrifter, strängare sovring, ändamålsenligare omsättning av personal, vidsträcktare rätt till semester och i övrigt förbättrade villkor, bättre förhållanden skulle kunna ernås.
Intet av dessa reformkrav torde, om de genomföras, vara av natur att äventyra den nödvändiga anstaltsdisciplinen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff i syfte att bringa denna till verklig överensstämmelse med de grundsatser, som finnas uttryckta i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete och fängelse samt 1938 års stadga angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter, under beaktande i övrigt av i denna motion
