Nr 19.
Av herr Andersson, Verner, m. fl., om utredning angående vården
om landets ungdom.
Under de senare åren har vårt land och dess ansvariga myndigheter i
stor omfattning haft sin uppmärksamhet riktad på befolkningsfrågan och
den sjunkande nativiteten. Mindre uppmärksamhet har emellertid ägnats åt
det bästa tillvaratagandet av det folkmaterial, vi ha. Visserligen har under
de sista 10 åren en omfattande revision och utbyggnad av
sociallagstiftningen ägt rum för att avhjälpa de största svårigheterna för barn, åldringar,
fattiga och sjuka i landet. I stort sett har också enighet rått om behovet och
nyttan av dessa åtgärder, och de framstå därför såsom ett uttryck av
solidaritet och gemensamt ansvar mellan Sveriges invånare.
Samma känsla av gemensamt ansvar har emellertid icke funnits, när frågan uppkommit om skydd för den största och betydelsefullaste medborgaregruppen inom landet, nämligen vår ungdom. Måhända bottnar denna oenighet i en uppfattning, att ungdomen efter avslutad skolgång och inträdet i förvärvsarbetet har möjlighet för att icke säga skyldighet att taga vara på sig själv. Samhället övervakar här endast att vissa yttre former, en viss ordning, iakttages, men något positivt göres ej annat än på frivillighetens väg. Det kan också vara känslan av att dessa frågor äro mycket ömtåliga och svårlösta som gör, att man ogärna vill ingripa i direkt ledande riktning.
Det gäller alltså framförallt problemet om ungdomens fritid samt de faror, som en kommersiellt betonad nöjesindustri kan åsamka landets ungdom. Det är icke här fråga om en de äldres aktion och förebråelser gentemot den yngre generationen utan det är fråga om en berättigad oro för att en stor del av ungdomen bl. a. genom en tilltagande nöjesindustris påverkan synes i viss mån urarta. Samtidigt som vi med glädje kunna konstatera, att stora skaror av vårt lands ungdom målmedvetet strävar efter högre lyftning och bildning liksom utbildning medels våra ungdomsrörelser, ha vi icke kunnat undgå att konstatera, hurusom det inom stora ungdomsskikt härskar en slapphet och lojhet inför livsföringen, som t. o. m. tager sig uttryck i en oroande stegring av ungdomsbrottsligheten, en ungdomsbrottslighet, som enligt statistiken under de senaste åren stegrats så väsentligt, att vi f. n. ha att söka den största brottsligheten inom åldersgruppen 15—18 år, alltså i den allra yngsta åldersklassen, som redovisas i statistiken. Vi hänvisa angående ungdomsbrottsligheten till den artikel av överdirektören Hardy Göransson om »Ungdomsårens risker», som finnes införd i 1942 års almanacka och som
