Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/737

Motioner i Första kammaren, Nr 274. 11 uppfattning göra sig skyldig till en allvarlig felbedömning, om man blott ägnade intresse åt förhållandena under själva regleringstiden. Man måste med andra ord redan nu se fram mot den tid då lagen skall avvecklas. Beträffande förutsättningarna för avvecklingen är det av intresse att framhålla, vad socialstyrelsen i sådant hänseende anfört i sitt yttrande över det remitterade lagförslaget (prop. sid. 25). "Det skulle", säger styrelsen, "i hög grad försvåra en återgång till fri hyresmarknad, om man konsekvent vägrade hyreshöjning med hänsyn till sänkt penningvärde. I detta avseende finnas goda erfarenheter från utvecklingen av hyresregleringen under förra världskriget. Statsmakterna medgåvo då successivt en stegring av hyresnivån på grund av penningvärdets förändring. Till följd härav kunde vi i Sverige avveckla statsingripandet på hyresmarknaden tidigare än i något annat land, och avvecklingen kunde ske utan några större svårigheter. Redan vid genomförandet av en statlig reglering av hyresmarknaden bör det för statsmakterna stå fullt klart, att regleringen måste bedrivas med den riktlinjen, att den bör avvecklas så fort som detta kan ske." Slutsatsen härav synes icke gärna kunna bli mer än en, nämligen att hyresregleringen bör fungera på det sättet att hyresnivån successivt anpassas efter penningvärdets försämring. Något dylikt syfte synes emellertid icke den föreslagna lagen ha. Överhuvud tar denna icke i främsta rummet sikte på att fastslå vad som är skälig hyra. Lagen kan därför icke i första hand sägas syfta till att motverka att hyresvärden missbrukar sin ställning till att betinga sig oskälig hyra. Förstahandssyftet är i stället att i möjligaste mån konservera den hyresnivå som rådde den 1 januari 1942. Huruvida i det särskilda fallet denna hyra med hänsyn till omständigheterna är skälig, är någonting som icke skall prövas och som således principiellt betraktas såsom för regleringen ovidkommande. Man fingerar, att den hyra, som utgick den 1 januari 1942, den s. k. grundhyran, är skälig, och hyresvärden äger därutöver icke rätt till ersättning för annat än värme oclnvarmvatten. Konungen respektive statens hyresråd kan visserligen med hänsyn till stegrade förvaltningskostnader medgiva en allmän procentuell höjning, men om dylikt medgivande icke lämnats, äger hyresvärden icke rätt att betinga sig hyreshöjning, hur mycket förvaltningskostnaderna än stigit. Tvärtom är han underkastad straff om han gör det. Allenast i =strängt begränsade undantagsfall *skall hyresnämnden- äga medgiva höjning av grundhyran. I sådant hänseende angivas i lagen tvenne fall, nämligen att grundhyran är "avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter" samt att "lägenhetens värde avsevärt ökat genom ombyggnadseller ändringsarbete". Allenast inom denna snäva ram äger hyresnämnden justera grundhyran uppåt. Skillnader som icke äro "avsevärda" få således överhuvud icke föranleda någon ändring av grundhyran, liksom icke heller ett å lägenheten företaget förbättringsarbete, exempelvis en genomgripande reparation.