Motioncr i Första kammaren, Nr 299. 9 i förutnämnda sammanfattning av yttranden åberopade länsstyrelserna synas ha påyrkat ett bibehållande av nuvarande ordning. Detta framgår också av föredragande departementschefens uttalande i propositionen (sid. 87), att han på sätt några länsstyrelser föreslagit, för att få en enhetlig tillämpning av lagen, förordar ett överflyttande av de- befogenheter, som för närvarande tillkomma magistrat och kommunalborgmästarc, till länsstyrelsen. Departementschefen har sålunda trots vad i yttrandena anförts funnit, att ur enhetlighetens synpunkt en centralisering av dessa ärenden är önskvärd. För vår del kunna vi icke finna annat än att man i likhet med vad som föreslagits- av de sakkunniga bör taga steget fullt ut och låta en för hela landet gemensam myndighet avgöra dessa tillståndsärenden. Att låta länsstyrelsen fungera såsom tillståndsmyndighet för både städer och landsbygd hade, såsom ovan angivits, redan vid tillkomsten av nu gällande lag avböjts av dåvarande departementschefen. Vi återkomma emellertid till de övriga argument, som i den förut omnämnda sammanfattningen av yttranden anförts mot att arbetsrådet skulle tjänstgöra som tillståndsmyndighet. Man har sålunda framhållit, att en fast praxis på hithörande området komme att utbilda sig tämligen snart, grundad främst på prejudicerande utslag från Kungl. Maj:t, samt att möjligheten att anföra besvär utgjorde tillräcklig garanti mot befarade ojämnheter vid lagtillämpningen. Häremot må emellertid göras gällande, att det endast är ett fåtal ärenden av detta slag, som kom,ma att dragas under Kungl. Maj:ts prövning, och att det med hänsyn härtill kommer att draga lång tid, innan ens några huvudsakliga riktlinjer kunna uppdragas. Att märka är vidare, att det lär dröja ännu längre tid, innan en dylik praxis kan komma till de olika myndigheternas och allmänhetens kännedom. - Annorlunda blir förhållandet om tillståndsgivningenr överlåtes åt en central myndighet, arbetsrådet. Denna myndighet, som får alla hithörande ärenden under bedömande, har tydligen möjlighet att på relativt kort tid utbilda en stadgad praxis, som möjliggör en snabb och likformig behandling av dessa ansökningsärenden. Det göres vidare gällande, att en överflyttning av tillståndsgivningen till arbetsrådet icke skulle föranleda någon snabbare handläggning av förekommande ärenden utan tvärtom. De anförda argumenten verka emellertid föga övertygande. Det lär sålunda exempelvis knappast draga längre tid att med posten insända en ansökning eller en utredning till Stockholm än till vederbörande residensstad. - Det må i anslutning härtill framhållas, att arbetsrådet redan nu har att handlägga ärenden, som fordra snabbt avgörande, nämligen ansökningar om dispens från arbetstidsbegränsningarna i våra arbetstidslagar; det är därvid ingalunda en sällsynthet att arbetsrådet efter per telefon verkställd utredning lämnar tele
Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/805
Den här sidan har inte korrekturlästs