Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/807

Motioner i Första kammaren, Nr 299. 11 på ett mycket lyckligt sätt lösa de ofta ömtåliga och svåra uppgifter, som de ha att behandla. Vid dessa myndigheters tillkomst hyste man som det senare visade sig oberättigade farhågor för att detta icke skulle bli fallet. Det må vidare framhållas, att en central myndighet har större möjligheter än lokala tillståndsmyndigheter att hålla kontakt med vissa företag eller organisationer, Tobaksmonopolet, Tipstjänst, tidningarna, branschsammanslutningar m. fl., vilka ha ett mycket stort faktiskt inflytande på detaljhandeln inom förevarande område. Detta möjliggör i sin tur en mera tillfredsställande utredning vid prövningen av hithörande ärenden. I några yttranden och även av föredragande departementschefen har påpekats, att en centralisering av tillståndsgivningen skulle föranleda betydande kostnader. Det är givet, att ett genomförande av de sakkunnigas av oss förordade förslag skulle medföra en ökning av arbetsrådets anslagsbehov. Det är emellertid att märka, att det här ej är fråga om tillskapande av ett nytt ämbetsverk, vilket onekligen skulle ha stora ekonomiska konsekvenser, utan om att måttligt utvidga arbetsuppgifterna för en redan befintlig myndighet. Vi tro, att den härav föranledda kostnadsökningen kommer att te sig jämförelsevis blygsam, och under alla förhållanden vore de stora fördelar, som vinnas med förslaget, värda en sådan ökning av kostnaderna. I själva verket är det emellertid så, att det ej blir fråga om någon reell kostnadsökning för det allmänna. Länsstyrelsernas arbetsbörda kommer nämligen att minskas i samma grad som arbetsrådets ökas. Även om detta förhållande icke omedelbart avspeglar sig däri, att länsstyrelserna kunna entlediga personal, så visar det sig indirekt därigenom, att länsstyrelserna kunna möta viss av andra uppgifter föranledd utökning av sin arbetsbörda utan att anställa ny personal i samma utsträckning som eljest varit erforderlig. Såsom av propositionen framgår hava övervägande antalet näringsorganisationer och åtskilliga myndigheter, däribland överståthållarämbetet och nio länsstyrelser samt kommerskollegium, icke haft något att erinra mot förslaget, att arbetsrådet skulle tjänstgöra som tillständsmyndighet. Då de skäl mot förslaget, som åberopats i de avstyrkande yttrandena och till vilka departementschefen hänvisat, enligt vad vi ovan sökt visa icke äro hållbara, kunna vi icke anse annat än att det skulle vara högst olyckligt att- på denna punkt gä emot ett enhälligt sakkunnigebetänkande. Vi anse sålunda att tillståndsgivningcn enligt 11 § lmtiksstängningslagen bör uppdragas åt arbetsrådet. Följer man de sakkunnigas förslag att arbetsrådet skall ha hand om tillståndsgivningen enligt ll § butiksstängningslagen, är det utan vidare klart. att arbetsrådet bör ersätta länsstyrelsena såsom underställnings