att de svenska stränderna, våra ovanskliga hälso- och skönhetsvärden, bevaras genom de påbörjade Hallandsreservaten. Fara är emellertid att stränderna kastas ut i den ekonomiska spekulationen och förstöras, om icke statsmakterna snabbt vidta åtgärder till deras samfällda skydd. Stränderna måste i alldeles särskilt hög grad betraktas som ett hela folkets arv och ägo, där den enskilda vinningslystnaden måste hejdas. Mycket är redan fördärvat. Det är hög tid på att rädda vad som återstår.
Sammalunda gäller våra insjöar, dessa den svenska naturens förnämsta prydnader. Ett hänsynslöst förfarande mot våra insjöar kan förvanska en hel landskapsbild, så småningom förstöra ett helt landskap. En hel rad av våra vackraste vass- och fågelsjöar har redan i ovist nit skattat åt förgängelsen. Rörande mer än en av dessa ödelagda sjöar kan man fråga sig om förstörelsen av naturen inbringat något ekonomiskt utbyte. Med särskild förtrytelse måste man se hur Bolmen, en av ädelstenarna i svensk natur och en av vår folktraditions, vår historias och vår sagodiktnings märkligaste och mest omtalade vattendrag, nu skall börja förstöras genom en reglering, mot vilken bygdens befolkning protesterat, naturskyddsorganen upprest sig och den allmänna opinionen reagerat. När det gäller ingrepp mot så stora natur- och traditionsvärden som våra stora sjöar och älvar, vilka måste anses vara hela nationens egendom, borde riksdagen höras. Någon rätt för ett ekonomiskt intresse eller annan instans att häröver råda är icke skäligt. Nu kan det väl sägas, att icke heller alltid riksdagen inser dessa naturfrågors rätta vikt. Men skulle så i längden icke bliva fallet, är det dock riktigare, att vårt folks högsta representativa organ får bära ansvaret inför framtiden för ett förskingrande av nationens arv än en underordnad myndighet. Det finns då möjlighet för den allmänna opinionen att om ock långsamt få till stånd en sådan sammansättning av representationen att landets återstående förnämsta naturvärden upprätthållas.
Här nämndes våra älvar. Självklart måste dessa tagas i anspråk för näringslivet. Men alla vattenfall få icke förstöras, allt älvvatten får icke förorenas. Här måste en avvägning, en balans nås mellan ekonomiska och ideella värden. Våra märkligaste återstående vattenfall böra göras till naturreservat och för alltid undandragas vandalisering. Om vår generation genom rovdrift på detta område berövar framtidens generationer av svenskar alla de stora vattenfallen i sitt ursprungliga majestät, komma denna framtids män och kvinnor förvisso att hårt fördöma oss, som så illa förfarit med dessa naturfenomen. Vad älvarnas och sjöarnas förorening genom industrien angår, är väl denna förorening delvis ofrånkomlig, men genom lämpliga anordningar kan föroreningsfaran förebyggas eller minskas; härigenom räddas också en betydande näringsgren, insjöfisket, vars värde och vikt äro underskattade. Även praktiska skäl tala sålunda för skonsamhet mot naturen. Ostraffat förgår sig ingen emot den.
Med sorg och beklämning iakttager man även hur föga intresse och
