Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/813

Motioner i Första kammaren, Nr 300. -,17 ning av kassa samt skötseln .av färska varor.". Enligt riksavtalet utgick vidare icke övertidsersättning för arbete med en jufilskyltning samt års- och halvårsinventering. Någon tidsbegränsning för uttagande av dessa arbetsuppgifter utöver 48 timmar per vecka var icke stipulerad i riksavtalet. I lagförslagets 8 § föreskrives, .att särskild ersättning skall utgå för allt arbete å övertid. Såväl statsmakterna som arbetsmarknadsorganisationerna i vårt land ha .vid mer än ett tillfälle hävdat principen, att parterna själva böra få bestämma i alla lönefrågor utan statlig inblandning. Denna princips upprätthållande är av utomordentlig betydelse för utvecklingen .-av ett sunt organisationsväsende. Varje avsteg från densamma är i det långa loppet till skada för bägge parter. Hyser man denna uppfattning, kan det icke vara motiverat att göra undantag för frågan om övertidsersättningens reglering. Även denna fråga böra parterna få ordna i frihet sinsemellan. Bestämmelsen i lagens 8 § synes jämväl onödig från social skyddssynpunkt med den fasta förankring, som arbetsmarknadsorganisationerna vunnit inom handeln. 9 § i lagförslaget meddelar särskilda regler om rasternas anordnande. Det har icke ansetts erforderligt att intaga dylika föreskrifter varken i allmänna arbetstidslagen eller i lantarbetstidslagen. Det synes icke heller vara av behovet påkallat att medtaga rastbestämmelser i arbetstidslagen för detaljhandeln. Till stöd för denna mening må följande anföras ur det för handeln representativa yttrande, som avgivits av Handelns Arbetsgivareorganisation över 1941 års arbetstids- och butiksstängningssakkunnigas betänkande: "Arbetet i detaljaffärerna är av mångskiftande art. Det växlar efter bransch och ort, efter kundkretsens sammansättning och efter tiderna på året. Men ett drag är i stort sett gemensamt: principaler och medhjälpare gå sida vid sida i arbetet, och mellan dem utvecklas mera personliga relationer än mellan chefer och anställda i ett storindustriellt företag. För trivseln på arbetsplatsen är det därför nödvändigt, att köpmannen och hans personal i görligaste mån söka anpassa sig efter varandras individuella önskemål. kke minst gäller detta beträffande ett sådant spörsmål som rasternas anordnande, vilket behandlas i 9 §. Det är vår bestämda övertygelse, att denna angelägenhet regleras vida bättre av parterna än medelst lagstadganden. Parterna kunna vid rasternas förläggningg och fördelning taga hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall i fråga om avståndet till den anställdes hem, kundfrekvensens växlingar olika dagar, personalens intresse av längre sammanhängande ledighet viss veckodag o. s. v. Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare och arbetstagare kunna erhålla arbetsrådets dispens att organisera rasterna på annat sätt än lagen stipulerar, därest de så önska. Men varför skall överhuvud myndighets tillstånd erfordras härför? lngens Bihang till riksdagens protokoll 1942. 3 saml. Nr 297-300. 2