Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/224

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 19. till en icke kyrklig begravning eller svårigheter att anskaffa lokal för en sådan utgöra tillräcklig grund för kyrkas upplåtande därför. Sådana situationer, innefattande hela grupper av fall, vilka kunna eventuellt ganska talrikt förekomma, täckas icke av lagbudets egenskap av undantagsbestämmelse. Varken från lagrådets eller från riksdagens sida finnes något uttalande, som innefattar stöd for en motsatt mening. 1 varje fall må, i överensstämmelse med vad i 9 § l mom. sägs, intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och alIvarliga innebörd. Utskottet hemställde, att kyrkomötet ville för sin del antaga det av Kungl. Majtt framlagda lagförslaget. I avgiven reservation anfördes, att utskottet bort hemställa, att kyrkomötet ville vidbliva sitt föregående år fattade beslut i begravningsfrågan. Kyrkomötet biföll vad utskottet i sitt betänkande hemställt. Med anledning av en vid 1938 års riksdag väckt motion har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning av frågan om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och om en revision av gällande dissenterlagstiftiiing samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Skrivelsen har för yttrande remitterats till samtliga domkapitel, varjämte tillfälle att yttra sig beretts de olika frireligiösa samfunden i Sverige för angivande av de frågor, som anses särskilt böra komma under omprövning vid utredning i enlighet med riksdagens anhållan. Svenska missionsförbundet och Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse ha i avgivna yttranden framhållit behovet av utredning beträffande bland annat frågan om kyrkas upplåtande vid frikyrklig begravning. I motionen anföres - efter en redogörelse för behandlingen vid 1925 och 1926 års riksdagar och kyrkomöten av den i motionen avsedda frågan följande: Under de 15 är, som gått sedan begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning infördes, har tillräcklig erfarenhet vunnits rörande lagens verkningar. Denna erfarenhet har tillfullo bekräftat gagnet av denna lag. Den rättighet, som gavs de frikyrkliga samfunden på detta område, har förvisso i sin mån bidragit till den avspänning i förhållandet mellan den officiella kyrkan och dessa samfund, som man till allas glädje kunnat konstatera under senare år. Det har ock visat sig, att de farhågor, som man från kyrkligt håll visade beträffande följderna av jordfästningstvångets upphävande, voro oberättigade eller högst överdrivna. Somliga hyste farhågor för att s. k. borgerliga begravningar utan några religiösa former skulle bli talrika, men antalet sådana begravningar har varit litet. De flesta icke statskyrkliga begravningarha varit av frikyrklig karaktär, och den högtidlighet och det alIvar, som präglat dessa, torde ej alls stå tillbaka för de kyrkliga jordfästningarna. Så långt jag kunnat iakttaga ha aldrig några klagomål framkommit mot frikyrkliga begravningar vad angår värdigheten vid deras utförande. Visserligen har icke så sällan förekommit konflikter mellan kyrkliga myndigheter och personer, som velat ha frikyrklig jordfästning efter sina anhöriga, men dessa ha oftast berott på vederbörande pastors bristande förmåga eller vilja att efterkomma gällande föreskrifter. I ett par fall har anmälan måst