Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/275

Första lagutskottets utlåtande Nr 33. 5 Beträffande ikraftträdandet har i promemorian föreslagits, att de nya bestämmelserna skulle gälla från och med den 1 juli 1942. Om medlen inbetalts tidigare, borde dock i varje fall möjlighet att lyfta beloppet stå öppen under viss tid, förslagsvis till den 1 juli 1944. För att ej i onödan komplicera övergångsstadgandet syntes en gemensam tidpunkt kunna stadgas för den rättsägare för vilken nedsättning skett och för den som nedsatt eller eljest inbetalt beloppet. Detta innebure, bland annat, att om den sistnämnde anmälde sig före nämnda dag, myndigheten, därest annan kunde tänkas göra anspråk å beloppet, måste avvakta samma dag för att konstatera att ej någon som hade bättre rätt anmälde sig. Vid promemorian fanns fogat ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag om medel som innestå hos offentlig myndighet. Över promemorian jämte lagförslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län. Statskontoret, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län ha lämnat förslaget utan erinran. Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke föreskrift borde meddelas om skyldighet att underrätta vederbörande rättsägare om vad han hade att iakttaga för att utbekomma deponerade medel. Ämbetsverket har i detta hänseende anfört följande: Det av riksdagens revisorer påtalade missförhållandet, att i allmän vård deponerade penningar i många fall ej blivit inom tid, då sådant skäligen bort ske, av vederbörande rättsägare lyftade, måste enligt riksräkenskapsverkets mening betraktas icke blott från synpunkten av försummelse från rättsägarens sida att göra sitt anspråk gällande utan även från synpunkten av vederbörande myndighets underlåtenhet att i fall, då sådant kunnat ske, lämna borgenär eller gäldenär underrättelse eller påminnelse om att deponerat belopp funnits att utfå. Det torde vara anledning att i nyssnämnda hänseende göra åtskillnad mellan nu ifrågavarande slag av depositioner, vilka äro betingade av i lag eller författning meddelade föreskrifter, och sådana frivilliga depositioner, som avses i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Gäldenär, som anlitar den i nämnda lag lämnade möjligheten till nedsättning av penningar, torde få anses äga kännedom om lagens föreskrifter om såväl möjligheten att förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet som risken att beloppet i händelse av uteblivet anspråk på detsamma kan tillfalla kronan. Det kan således icke anses obilligt, om han på grund av underlåtenhet att vidtaga i lagen angivna föreskrifter för tilIvaratagandet av sin rätt går miste om densamma. Som gäldenären enligt lagens 3 § har att underrätta borgenären om skedd nedsättning och som borgenär sålunda icke utan egen försummelse att i rätt tid lyfta nedsatt belopp går miste om sin rätt emot gäldenären i vad gäller det nedsatta beloppet, kan bestämmelse om att beloppet efter tiugu år tillfaller kronan ej heller medföra obillig verkan för borgenären. När däremot är fråga om sådana deposilioner av obligatorisk karaktär, som avses i nu föreliggande lagförslag - vilket uppenbarligen åsyftar icke blott depositioner, som redan äro i lag eller författning föreskrivna, utan har all