Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/368

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 39. ren avvecklad, och att han kan bliva i tillfälle att, medan tid är, återkalla beloppet av agenten eller förmå denne att redovisa detsamma till huvudlnilnnen. Beträffande 88 §, vari givas bestämmelser under vilka förutsättningar handelsresande äger sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, anförde kommittén följande: Såsom av 85 § framgår, har en handelsresande till uppgift antingen att upptaga order för sin huvudmans räkning eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal. Det vore utan tvivel önskvärt, att huvudmannen försåge den resande med uttrycklig fullmakt att sluta avtal å hans vägnar, när han vill anförtro honom denna befogenhet. Detta sker emellertid ingalunda alltid eller ens i regel. Härav blir en följd, att de personer, med vilka den resande sluter avtal, faktiskt ofta måste förlita sig på hans muntliga uppgift, att han är därtill bemyndigad. Och även när den resande innehar särskild avslutningsfullmakt, blir dennas tilIvaro och innehåll ofta obekant för kunderna, enär dessa draga sig för att begära att få se fullmakten, av farhåga för att en dylik begäran av den resande skulle uppfattas såsom ett bevis på misstro.ende mot honom. Ettsådant sakernas tillstånd medför alIvarliga vådor för rättssäkerheten. Det ligger i öppen dag, huru viktigt det för den, som slutit avtal med en handelsresande, måste vara att veta, om det sålunda ingångna avtalet är bindande för huvudmannen eller icke. En viktig uppgift för den nya lagstiftningen är därför ovedersägligen att giva närmare regler angående förutsättningarna för att en handelsresande skall anses behörig att med bindande verkan för huvudmannen sluta försäljningsavtal. I detta avseende nar överensstämmelse mellan de tre förslagen tyvärr icke kunnat uppnås. Enligt de svenska och danska förslagen kan en handelsresande lika litet som en agent utan bemyndigande av huvudmannen sluta för denne bindande avtal, och gäller detta lika väl resande, vilka äro anställda i huvudmarmens tjänst (fasta resande), som andra (provisions- resande). I fråga om provisionsresande står det norska förslaget på samma ståndpunkt. Däremot gäller enligt detta förslag, att fasta handelsresande i denna sin egenskap kunna sluta försäljningsavtal, som binda huvudmannen. Frågan om de fasta handelsresandenas behörighet i detta avseende har i Norge varit livligt debatterad, och om densamma har där mellan grossister och detaljister förts en strid, som slutat med seger för detaljisterna, vilka alltid hävdat, att fasta resande utan vidare binda sina hus genom försäljningar. Rättsuppfattningen härutinnan skall nu i Norge vara så fast, att den norska kommittén funnit sig icke kunna frångå denna ståndpunkt. I Sverige ligger frågan annorlunda. Om också någon oklarhet är inom handelsvärlden rådande rörande fast resandes behörighet att sluta bindande avtal, torde dock den uppfattningen vara förhärskande, att han icke i denna sin egenskap äger sådan behörighet. Rättsuppfattningen i Danmark går i samma riktning. Då man från svensk och dansk sida icke velat acceptera det norska förslagets ståndpunkt i detta avseende, har detta emellertid icke allenast berott på hänsyn till nu rådande rättsuppfattning, utan härför har talat även ett annat viktigt skäl. Såsom ovan redan framhållits, måste det för köparna vara av största vikt att hava klarhet, huruvida den resande, med vilken de förhandlat angående köp, slutit ettför huset bindande avtal eller allenast upptagit en order, som huset har frihet att antaga eller förkasta. Detta behov av klarhet kan enligt de svenska och danska kommitterades mening icke tillgodoses genom en lagstiftning, som bygger på skillnaden mellan fasta resande och provisionsresande. Denna skillnad är beroende av om den resande är anställd i den firmas tjänst, för vilken han reser, eller icke, men