Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/376

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 40. A l det sakkunnigbetänkande (statens off. utredn. 1937: 24), som låg till grund för ifrågavarande lagstiftning, anföres beträffande nyssnämnda stadgande i övergångsbestämmelserna bland annat följande: l ett stort antal särskilda lagar och författningar förekomma bestämmelser av innehåll, att för brott tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum. Innebörden av ifrågavarande bestämmelser, vilka till ordalagen äro något olika, lärer 1 främsta rummet vara att stadga att särskilda straff skola ådömas även för gärningar som eljest skulle anses som enkel brottslighet eller som fortsatt brott. Då de i förevarande lagförslag upptagna stadgandena avses skola gällp. äverålbeträffairlide brott moti) andâa långa: och flörfattningår än sårafflagen, sku le t i en ti äm ning av erör a es ämme ser om å öman e av särskilda sfiaifgstrida meg föfaslagets föreskrifter om gemensamt strafi. I detta avseende upphävas följaktligen bestämmelserna i fråga genom det allmänna stadgandet i punkt 1 om upphävande av vad i lag eller författning finnes stridande mot den nya lagen. Med hänsyn till de ifrågavarande bestämmelsernas syfte att åstadkomma strängare straff för den som efter åtal fortsätter eller förnyar sitt brottsliga förfarande, har emellertid ansetts böra stadgas att i stället för sådan bestämmelse skall gälla att som särskilt brott skall anses vad den brottslige före varje åtal förbrutilt. dflärtilå har fodgats stadgande att särskild föreskrift rörande högsta samman ag a stra för så ana brott skall iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff för brotten. Som exempel på dylika föreskrifter må här hänvisas till - - - 34 § förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka - - -. Såsom av dessa lagrum framgår avse föreskrifterna om begränsning av totala straffet allenast fängelse och straffarbete, och i några av .fallen är maximum härför detsamma som vid enkel brottslighet. I en på uppdrag av chefen för justitiedepartementet utarbetad prememoria rörande 1938 års lagstiftning om sammanträfiande av brott (Justitiedeparte- mentets promemorior 1939: 1) framhålles med avseende å Övergångsbestämmelserna bland annat följande: - l särskilda författningar förekommande bestämmelser, vilka strida mot den nya lagen, upphöra att gälla enligt stadgande i punkt 1. Härav beröras ett stort antal bestämmelser som - med något varierande formuleringar - föreskriva att tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum. Såsom stridande mot den nya lagens stadganden om gemensamt straff kunna nu avsedda bestämmelser ej längre gälla i vad de föreskriva att särskilda straff skola ådömas. Syftet att åstadkomma straffhöjning har emellertid i viss mån upprätthållits genom föreskriften i punkt 1, att vad den tilltalade förbrutit före varje åtal skall anses såsom särskilt brott. Detta medför att å gärningarna - i den mån de ej ändock skulle ansetts utgöra fierfaldig brottslighet - kan tilläm as den straffhöjning, utöver straffet för enkelt brott, som enligt 4 kap. 2 g är medgiven vid gemensam bestraffning av flera brott. Bötesstraff kan alltså höjas till 180 dagsböter och, då fråga är om böter omedelbart i penningar, till ett belopp som svarar mot produkten av antalet brott och maximibeloppet för varje brott, dock högst till 500 kronor. Likaså kan frihetsstraff höjas inom de gränser som angivas i 4 kap. 2 Vid straffmätningen bör naturligtvis upprepningen av brottet betraktas såsom en försvårande omständighet. Beträffande höjningen av frihetsstraif i nu avsedda fall kan det ibland bliva erforderligt att iakttaga vissa begränsningar utöver de i 4 kap. 2 § an