Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/441

Första lagutskottets utlåtande Nr 45. 7 som valts av Stockholms stadsfullmäktige. I sin mån vore detta även ett viktigt skäl att bibehålla den nuvarande organisationen av överförmynderiet i Stockholm. Beträffande sakkunnigförslagets innehåll i fråga om den närmare utformningen av hovrättens kontroll hänvisar utskottet till redogörelsen därom å sid. 12-13 i propositionen. - De sakkunniga ha vidare framlagt förslag till vissa åtgärder i syfte att främja en lämplig rekrytering av förmyndarkammaren. I nu förevarande sammanhang ha de sakkunniga slutligen yttrat sig angående den bokföringsmässiga kontrollen från förmyndarkammarens och förmynderskapsassessorernas sida över förmyndare och gode män. De sakkunniga ha därvid förklarat, att det system, som i detta hänseende för närvarande tillämpades, fyllde alla berättigade anspråk, varför de i denna del icke hade något att föreslå. Beträffande frågan om behörighet för befattningshavare vid Stockholms rådhusrätt att utses till förmyndare, god man eller boutredningsman ha de sakkunniga till en början erinrat om lagstiftningens ställning till ett likartat spörsmål, nämligen det tidigare omnämnda förbudet för domhavande att vara överförmyndare i domsagan och för ledamot av rådhusrätt, som arbetar på endast en avdelning, att vara överförmyndare i staden. En ändring i det förhållande, varom här vore fråga, kunde tänkas i form av ett förbud för Stockholms rådhusrätts första avdelning att till förmyndare m. m. förordna ledamöter av rådhuisrätten. Ett sådant förbud syntes emellertid de sakkunniga icke kunna motiveras annat än som ett led i ett generellt förbud av detta slag för domare vid underrätterna. Att utfärda stadganden av denna stora räckvidd mötte emellertid betänkligheter. Vad särskilt rådhusrätterna anginge, förelåge stundom önskemål att särskilt för sinnessjuka personer förordna förmyndare, som stode oberoende mot den omyndiges närmaste anhöriga. Om dessutom i det fall, varom vore fråga, det funnes ett önskemål att till förmyndare utse en jurist, skulle man vara tvingad att för förmynderskapet använda sig av en administrativ tjänsteman, en rådhusrätten underordnad befattningshavare eller en advokat, trots att kanske den omyndiges närmaste anhöriga önskade en av stadens rådmän. Även ett annat skäl borde enligt de sakkunnigas mening uppmärksammas. Det förekomme ej sällan i städerna, att förmynderskap måste anordnas utan att det funnes tillgång till någon närstående person som vore lämplig att omhändertaga förmynderskapet. I dylika fall kunde det för domstolen uppstå svårigheter att fullgöra sin skyldighet att förordna lämplig förmyndare. Visserligen vore det en medborgerlig plikt att åtaga sig förmyndaruppdrag, meni allmänhet medförde ett frivilligt åtagande större utsikter för ett omsorgsfullt fullgörande av uppdraget, varför domstolarna fäste stort avseende vid att den person, som skulle förordnas till förmyndare, förklarat sig villig därtill. Den nu ifrågavarande kategorien omfattade framför allt förmynderskap för sinnessjuka och åldringar i små förhållanden, vilka uppdrag sällan för förmyn