Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/512

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 51. andra sidan är risken ej alls obetydlig. Den synes utan tvekan vara tillräcklig för att motivera sterilisering, när sådan önskas. Härtill kommer att det i många epileptikers släkt finnes en säkert påvisad, ehuru icke i sina orsaker analyserad anhopning av andra ärftliga abnormiteter, såsom sinnesslöhet och psykopati. Når det gäller att bedöma risken av fortplantning är denna omständighet kanske minst lika viktig som själva epilepsien. Av vad nu anförts framgår att frågan icke ligger så enkelt till att det skulle vara berättigat eller rimligt att äktenskapsförbudet upphävdes utan närmare utredning, såsom i motionen påyrkas. En sådan åtgärd just vid en tid, då forskningen har visat att ärftligheten spelar en avsevärt större roll som orsak till epilepsi än man kunde förmoda för något ârtionde sedan, skulle vara mycketegendomlig och får väl anses helt utesluten. Vad här har sagts betyder icke att inga skäl mot äktenskapsförbudets bestånd kunna anföras. Sådana skäl finnas, ehuru med mycket växlande bärkraft. Ett skäl är givetvis att insjukningsrisken för barnen icke är större; då den dock är så stor som den är, kan detta skäl svårligen anses tillräckligt. Ett annat skäl är att äktenskapsförbudet, så som det tolkas och måste tolkas för att icke verka helt godtyckligt, drabbar icke blott personer med säkert ärftlig epilepsi utan även sådana där ärftlighet icke är direkt påvisad. Härvidlag måste dock påpekas att eugeniska skäl nästan alltid innebära blott en mer eller mindre stor risk d. v. s. att en del av barnen kunna väntas bli sjuka, en del friska. Om osäkerhetsmomentet beror på att det är ovisst om arvsanlag finnas eller om arvsanlag kommer att nedärvas inverkar icke på riskens storlek och saknar därför betydelse ur allmän synpunkt. Ett tredje skäl, som påpekas i motionen, är att vissa uppenbara former av sjukdomen hindra dess bärare att ingå äktenskap, medan personer med lättare symtom undandragas bestämmelserna. Härtill måste dock anmärkas att detta icke utgör någon anledning att avstå från bestämmelsen vi de fall där den kan tillämpas, såvida den överhuvud är nyttig och lämplig. Betydligt viktigare är det ävenledes i motionen betonade förhållandet att utomäktenskapliga förbindelser icke förhindras utan snarare uppmuntras; en utredning häröver skulle, för så vitt den är möjlig, vara av stor betydelse. I motionen framhålles även att äkenskapsförbud med hänsyn till den sjunkande nativiteten böra tillämpas med största urskillning. Denna synpunkt förtjänar givetvis beaktande, men den kan tillmätas betydelse endast såvida antalet fall är så stort att det kan ha någon nämnvärd inverkan på nativiteten. Härom finnes ingen utredning, som -skulle vara av stort intresse. Någon alIvarlig inverkan på äktenskapsfrekvensen och nativiteten kan dock ej befaras; vid sidan av de faktorer som här äro avgörande spelar epileptikernas äktenskapliga fruktsamhet en försvinnande liten roll. Om deras äktenskapsfrekvens utan förbud vore lika hög som den genomsnittliga, vilket säkert icke är fallet, och om förbudet förhindrade alla äktenskap, vilket det icke alls gör, skulle vid en epilepsifrekvens av o.8 °/o c:a 170 och vid en frekvens av o.2 °/o c:a 114 äktenskap om året förhindras. De verkliga siffrorna, som måste ligga långt därunder, kunna icke utgöra mer än en ytterst obetydlig del av de ungefär 60,000 äktenskap som årligen ingås. Det kanske viktigaste skälet mot ett allmänt eller i varje fall mot ett undantagslöst tillämpat äktenskapsförbud nämnes icke i motionen men i professor Antonis där åberopade uppsats och i den av Läkarsällskapets sektion för psykiatri och neurologi ingivna skrivelsen. Detta skäl är att det finnes godartade fall av ärftlig epilepsi. Professor Antoni håller det t. o. m. icke för alldeles osannolikt att den ärftliga epilepsien är genomsnittligt mera godartad än den symtomatiska. Jag saknar den medicinska sakkun