Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/528

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 52. brytande av havandeskap behållas oförändrade, laglig förutsättning för avbrytande av havandeskap uppkommer, när kvinna som fyllt 15 men ej 16 år hävdats. Häremot torde intet vara att erinra. - l handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektörens ställ- företrädare, medicinalrådet Edén, medicinalrådet Byttner, e. o. medicinalrådet Loberg, föredragande, t. f. byråchefen Bastman, extra föredraganden av ärenden angående mödra- och barnavård Ström, överinspektören för sinnessjukvården Goldkuhl, inspektören för sinnesslövården AnnaLisa Annell, medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorerna Ahlström och Jacobowsky, revision-:sekreteraren Hesselgren och professorn Lichtenstein. - Stockholm den 9 april 1942. I - - 1 EINAR EDÉN. KARL LOBERG. /G. Timelius. Bilaga B. KUNGL. SOCIALSTYRELSEN. Till riksdagens första lagutskott. Genom beslut den 20 mars 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen att till riksdagens första lagutskott avgiva yttrande över en inom andra kammaren av fröken Andersson m. fl. väckt motion, nr 116, om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen. I anledning härav får styrelsen anföra följande. Femtonårsgränsen i detta lagrum kvarstår oförändrad sedan 1864. Åldersstrecket torde ha fastställts bland annat med hänsyn till att samma gräns vid denna tidpunkt gällde för kvinnas rätt att ingå äktenskap. Då äktenskapsåldern senare höjdes, vidtogs emellertid ingen ändring av ifrågavarande stadgande. Lagbudet utgår från att människan i andligt och kroppsligt avseende är mogen långt tidigare, än hon i verkligheten är. Den medicinska sakkunskapen har sålunda visat, att puberteten hos kvinnan upphör först vid 18-l9 års ålder och hos mannen stundom ytterligare något år senare. I samband med den revision av bland annat strafflagens 18 kapitel, som företogs 1937, framhöll chefen för justitiedepartementet, att en tydlig tendens att utsträcka straffskyddet för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen förefunnes i modern lagstiftning. Denna strävan syntes honom kunna förverkligas antingen genom en generell höjning av åldersgränsen exempelvis till sexton år eller genom att man, utan att företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgade straff för den som övade otukt med kvinnlig ungdom- över femton år. Departementschefen, som ansåg ett straffskydd erforderligt, förordade den senare utvägen, vilken godtogs av riksdagen. Mot en allman höjning av åldersgränsen anfördes, att man under en kriminalisering på sa sätt skulle indraga även sådana fall, där den presumtion om för