Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/589

Första lagutskottets utlåtande Nr 56. 9 prisbestämmelser skulle äga retroaktiv verkan, då omständigheterna i det särskilda fallet därtill föranledde. En dylik bestämmelse synes vara alltför godtycklig till sina verkningar bl. a. med hänsyn till svårigheterna att avgöra om visst avtal tillkommit i syfte att kringgå en förväntad prisreglering eller icke. Till undanröjande av tvekan angående lagstiftningens innebörd i nu förevarande avseende synes det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen upptages en bestämmelse att meddelad prisföreskrift eller avgiven prisutfästelse icke äger tillämpning i fråga om sådant dessförinnan ingånget avtal om köp eller om utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit till beloppet bestämt. " Beträffande frågan om ändrade bestämmelser angående vi.- t e s f ö r el ä g g a n d e m. m. anför departementschefen följande: "Förslaget om överflyttande av rätten att förelägga vite från länsstyrelserna till den eller de myndigheter, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande äga meddela föreskrifter jämlikt 8 §, har icke blivit föremål för erinringar under remissförfarandeti vidare mån än att Skånes handelskammare uttalat sig för bibehållande av den nu gällande ordningen. Då den föreslagna överflyttningen torde medföra vissa praktiska fördelar, tillstyrker jag- ändringsförslaget. Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av gällande regler angående ersättningsskyldighet vid överträdelser av prisregleringslagen, att domstol skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, förplikta den dömde att helt eller delvis utgiva värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits. Förslaget har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Livsmedelskommissionen har emellertid för sin del ansett, att förverkandepåföljden alltid borde avse hela vederlaget, dock att ej heller enligt kommissionens förslag påföljden skulle tillämpas i den mån "särskilda skäl talade däremot. För egen del är jag närmast böjd för att instämma i livsmedelskommissionens uttalande att, därest förverkandepåföljden skall få någon verklig effekt, påföljden bör avse hela vederlaget; det synes mig nämligen uppenbart att de allmänpreventiva verkningarna av en förverkandebestämmelse, som i praktiken kunde komma att innebära att regelmässigt endast överpriset indroges till kronan, icke kunna bliva särskilt betydande. Därtill kommer att, om livsmedelskommissionens förslag godtages, en i och för sig önskvärd överensstämmelse vinnes med de förverkanderegler, som gälla med avseende å olaglig överlåtelse av ransonerad vara. Enligt 2 § kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m., sådant nämnda författningsrum lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941 (SFS 1941: 671), skall nämligen domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, tillika förplikta den för ransoneringsbrott dömde att utgiva ersättning för (hela) värdet av vad som olovligen överlåtits. Med hänsyn till det nu anförda tillstyrker jag, att i prisregleringslagen upptages bestämmelse om att domstolen skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta den dömde