Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/658

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. bibehållande av cellstraffet såsom strafform vid de för de lindrigare förbrytelserna ådömda kortare frihetsstraffen - och att sådant bibehållande bör ske, därom torde, på sätt förut nämnts, icke föreligga någon tvekan - låta denna strängare strafform icke alls eller i alltfall i mindre utsträckning än vid korttidsstraffen komma till användning vid de for de grovre forbrytelserna ådömda långvariga frihetsstraffen. Emellertid är cellstraffet även förbundet med avsevärda nackdelar. Den viktigaste av dessa torde - på sätt också med styrka framhållits i nyssnämnda uttalanden - bestå däri, att cellstraffet, om det förlänges utöver det tidsmått, som fångens individuella egenskaper tillåta, är ägnat att förslöa fången på ett sätt, som icke endast är menligt för stunden, utan kan sträcka sina oförmånliga verkningar långt fram i tiden.En annan med cellstraffet förbunden olägenhet ligger - såsom kommer att närmare utvecklas längre fram - i den, i förhållande till arbetsgemensamheten, minskade möjlighet, som enrumsvistelsen i regel erbjuder i fråga om fångens upp-, lärande i ett visst arbete eller yrke. Vid vägande mot varandra av dessa cellstraffets fördelar och olägenheter förefaller det, å ena sidan, som om starka skäl tala för att vid de långvariga frihetsstraffen bibehålles den nuvarande anordningen, att strafftiden inledes med en period, under vilken fången hålles i enrum, men, å andra sidan, som om - för att nu till en början endast taga hänsyn till äldre fångar - den nuvarande minimitiden för enrumsbehandlingen av ett år skulle vara för lång. Ett års inneslutning i cell så väl dag som natt torde även med de modifikationer i cellstraffet, som kunna komma i fråga och vilka redan vår nuvarande rätt i viss utsträckning tillštädjer, icke kunna undgå att även på vanliga mormala" fångar inverka ofördelaktigt i fysiskt och psykiskt hänseende. Det räcker nog icke att i detta avseende lita till fångvårdspersonalens och främst då fängelseläkarens utsago i de särskilda fallen. Man torde i regel ej kunna sluta sig till enrumsvistelsens ofördelaktiga verkningar, förrän dessa tagit sig mera påtagliga uttryck, och då kan det ofta vara för sent. Den nu stadgade minimitiden synes därför böra göras kortare. Vad angår frågan, hur mycket den bör förkortas, så torde man kunna utgå ifrån, att ett par av de med cellstraffet förbundna fördelarna - nämligen de, som bestå i den bättre möjlighet enrumsvistelsen erbjuder för fången att liksom "gå in i sig själv" under en tids välbehövlig självrannsakan och för fångpersonalen att lära närmare känna fången - i regel kunna i erforderlig utsträckning utnyttjas även om cellstrafftiden sättes relativt kort. Då det gäller att reglera själva tidsmåttet för cellstraffet, torde därför övriga i det föregående omnämnda synpunkter få bli avgörande: hänsynen till cellstraffets skärpande förmåga samt den omständigheten att, om cellstraffet utmätes utöver en viss gräns, det kan befaras komma att verka i förslöande och nedbrytande riktning; och av nära till hands liggande skäl får väl härvidlag denna sistnämnda synpunkt bli den i första hand bestämmande. Den nu ifrågavarande cellstrafftiden bör därför icke sättas längre, än att man kan anses vara någorlunda på den säkra sidan i fråga om undvikandet av enrumsvistelsens menliga verkningar. Även om vid uppdragandet av en lämplig gräns härutinnan fångarna givetvis icke kunna "skäras över en kam", utan individuella hänsyn härvidlag göra sig i hög grad gällande, samt det alltså ur principiell synpunkt skulle kunna ifrågasättas att åt vederbörande fängelseförvaltning uppdraga att i varje särskilt fall bestämma den stränga cellvistelsens längd, torde det dock, för und