Sida:Rd 1942 C 36 14 Riksdagens skrivelser och förordnanden nr 1 489.djvu/547

Riksdagens skrivelse Nr 282. 7 emot staten tager ansvaret för de förluster vid byggande i enskild regi, som kunna uppkomma på annat sätt än genom avskrivning i enlighet med subventionsplanen på den del av tilläggslånet, som är placerad över fastighetsvärdet. Jämväl förslagen beträffande subventionefing av egnahemsbyggande synas välbetänkta med hänsyn till de särskilda svårigheter, som här möta att beräkna överkostnaden och kontrollera husbygget. På sätt i motionerna li: 307 samt l: 227 och li: 308 påyrkats bör emellertid denna subvention ej blott beviljas i förening med tertiärlån, utan .även komma sådana egnahem till del, vilka uppföras med stöd av statliga bostadsegnahemslån. Den övre gränsen för tertiärlån till egnahem förutsättes bibehållen vid 85 procent av fastighetsvärdet och den del av detta lån, som motsvarar 10 procent av det godkända anskaffningsvärdet, föreslås skola utgöra tilläggslån. I fråga om tilläggslån i förening med bostadsegnahemslån bör emellertid uppmärksammas, att den övre gränsen för sistnämnda lån är lägre än för tertiärlånen och utgör 75 procent av fastighetsvärdet. Subventionen bör därför i sistnämnda fall utgå. i form av lån, som lägges till egnahemslånets belopp, men i övrigt i fråga om storlek och lånevillkor bestämmes i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande subvention till andra egnahem. I den mån understödsverksamheten på sätt riksdagen sålunda uttalat utsträckes till egnahem, som uppföras med egnahemslån, bör densamma i överensstämmelse med i sistnämnda motioner framställda förslag handhas av egnahemsstyrelsen med hjälp av egnahemsnämnderna, därvid det förefaller naturligt, att den kontroll, som nämnderna utöva beträffande egnahemslånen, skall utsträckas att avse även tilläggslånens användning. Någon skyldighet för kommunerna att utöva kontroll under byggnadstiden skulle med hänsyn härtill icke behöva ifrågakomma i dessa fall. Framhållas må i detta sammanhang, att de kommuner, inom vilka egnahemslånen ha sitt naturliga område - i motsats mot de kommuner, där tertiärlånen främst ifrågakomma - sakna egna organ, som äro lämpade att utöva en dylik kontroll. Med hänsyn till att staten, när fråga är om subvention i förening med egnahemslån, i allmänhet är bättre rustad än kommunerna att utöva kontroll, förefaller det icke heller erforderligt, att kommunerna åtaga sig ansvar gentemot staten för förluster till följd av missbruk av en sådan subvention eller vanvård av fastigheten. På Kungl. Maj:ts bedömande får bero i vad mån jämväl icke statlig egnahemslåneförmedlare bör få tillfälle utlämna tilläggslån. I detta sammanhang vill riksdagen framhålla, att gränsen mellan egnahemslånens och tertiärlånens användningsområden är flytande eller helt sakhas. Det kan i anledning därav befaras, att den skillnad, som föreligger mellan de båda lånetyperna i fråga om kommunernas medverkan i subventionen, kan få icke önskvärda återverkningar på den kommunala bostadspolitiken. Riksdagen förutsätter emellertid, att förslag om en dylik avgränsning, efter den utredning, som må vara erforderlig, förelägges nästa års riksdag. I nämnda sammanhang bör jämväl en omprövning äga rum, huruvida icke en mer rationell fördelning av byggnadslånebyråns och egnahemsstyrelsens uppgifter kan