Sida:Rd 1942 C 36 14 Riksdagens skrivelser och förordnanden nr 1 489.djvu/873

Riksdagens skrivelse Nr 423. 21 tigheten. Ett sådant förfaringssätt synes stå i strid med den tanke, som ligger till grund för egnahemsverksamheten, nämligen att egnahems- och premielånen skola vara tillräckliga för att jämte vad låntagaren själv kan tillskjuta genom egna tillgångar och i form av eget arbete täcka kostnaderna för förvärv och iordningställande av ett egnahem. Till försvar för en kombination av egnahemslån och eventuellt premielån med förbättringsbidrag har emellertid hänvisats till, att det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till premielån är mycket knappt tillmätt, medan det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till förbättringsbidrag för närvarande är tämligen betydande. Särskilt anmärkningsvärt ter sig tillämpningen jämsides av flera olika låne- och bidragsformer i sådana fall, när den resulterar i en oenhetlig behandling av olika hjälpsökande, utan att tillräckliga motiv kunna påvisas härför. Det kan exempelvis förekomma, att en av tre grannar har erhållit ett bostadsanskaffningslån, förenat med familjebidrag, för byggande av en bostadsbyggnad med en standard som, då någon maximikostnad ej är bestämd i föreskrifterna för denna långivning, kanske höjer sig över den i orten vanliga standarden. En granne med lika stor familj har måhända erhållit ett arbetarsmåbrukslån, eventuellt kombinerat med ett mindre byggnadsbidrag, till ett sammanlagt belopp av högst 8,000 kronor till förvärv av såväl jord som bostads- och ekonomibyggnader. Låt vara att denne låntagare själv kan lämna något tillskott i form av eget arbete och möjligen även erhåller något mindre bidrag från kommunen, är det givet, att byggnadsstandarden å ett sådant arbetarsmåbruk måste hållas ytterligt låg. Slutligen kan den tredje grannen hava- erhållit ett vanligt egnahemslån enligt de villkor, som gälla för dessa lån; Det kan också hända, att en person har fått ett egnahemslån till förvärv av ett bostadsegnahem, vars värde enligt gällande bestämmelser icke får överstiga 12,000 kronor, medan en granne erhâllit ett statligt tertiärlån för uppförande av en bostad utan fastställt maximivärde. Vidare kan den ene hava tillerkänts ett tilläggslån förom- eller tillbyggnad av ett bostadsegnahem, den andre ett förbättringsbldrag, eventuellt i förening med nybyggnadslån, och den tredje ett förbättringslån för samma ändamål. Stundom är det ej lätt att bedöma, vilken form som är den fördelaktigaste för lån- eller bidragstagaren. Detta är bland annat förhållandet, då en hjälpform, som benämnes lån, innesluter en betydande subvention, såsom fallet är med de under 10 år räntefria förbättringslånen. De olägenheter, som äro förenade med en tillämpning jämsides av flera olika låne- och bidragstyper, kunna bliva särskilt iögonenfallande, när lånen eller bidragen handhavas av olika såväl statliga som kommunala organ. Revisorerna finna det angeläget, att mera enhetliga grunder införas för låne- och bidragsgivningen för här avsedda ändamål. Utan att vilja fram- lägga något utformat förslag vilja revisorerna ifrågasätta, om icke en för de flesta fall gemensam låneform kunde tillämpas, vilken, där så erfordrades, i förekommande fall kunde kompletteras med lämpligt tillmätta bidrag dels för att täcka ej omedelbart räntabla kostnader för sanering av byggnader, uppodling m. m., dels till sådan utvidgning av bostadsbyggnad, som sammanhänger med att bostaden är avsedd för en barnrik familj, och dels till nedbringande av de årliga bostadskostnaderna för barnrika familjer. Att de olika låne- och bidragsformerna för närvarande finansieras genom anslag under skilda huvudtitlar å budgeten samt att kommunerna äro mera aktivt inkopplade i det ena fallet än i det andra, synes icke böra stå i vägen för en rationalisering på förevarande område. På grund av vad här anförts finna revisorerna det önskvärt, att den statliga låne- och bidragsverksamheten för egnahems- och bostadsförbältringsBihang lill riksdagens protokoll 19/42. 14 suml. Nr 423. 3