Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/271

Kungl. Maj:ts proposition nr /1-. 199 landsfogden i Västernorrlands län samt t. f. förste stadsfiskalen och kriminalpolisintendenfen i Stockholm ha anmärkt, att överåklagarnas arbetsbör- da enligt kommitténs förslag skulle bliva alltför stor. De ha därför ifrågasatt om icke prövningen kunde anförtros åt distriktsåklagarna. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att förslaget skulle medföra ökad arbetsbörda för överäklagarna. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke tillrådligt att belasta överåklagarna med andra grupper av åtalsfrågor än dem vilka tagits i beräkning vid åklagarorganisationens upprättande. Allra minst borde en sådan utvidgning ske vid en tidpunkt då läget ställde särskilt stora anspråk på landsfogdarnas polisverksamhet. En sådan utvidgning av överåklagarnas uppgifter som den kommittén föreslagit torde för övrigt, om den genomfördes, icke kunna stanna vid de av kommittén behandlade brotten utan böra få en mera allmän räckvidd, och förslaget skulle därför komma att medföra en icke oväsentlig ändring i de regler processlagberedningen föreslagit. Länsstyrelsen avstyrkte av dessa skäl den föreslagna lämplighetsprövningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit förslaget i förevarande del välgrundat och yttrat, att det icke föregrepe den allmänna reform av åtalsreglerna som vore av behovet påkallad, även om enahanda regel om lämplighetsprövning kunde i princip förtjäna efterföljd jämväl beträffande andra grupper av brott än förmögenhetsbrotten. Länsstyrelsen i Östergötlands län har i stort sett likaledes gillat förslaget i denna del. Göta hovrätt har ansett, att flera brott än de tre som kommittén avsett med sitt förslag borde vara underkastade prövning av överåklagare med avseende å lämpligheten av åtal och såsom exempel härpå anfört brottet svindleri, men tillagt, att frågan om utvidgning av lämplighetsprövningen utöver vad kommittén föreslagit med fördel kunde tagas under övervägande i samband med revision av landsfogdeinstruktionen. Jämväl krirninalpolisintendenten i Stockholm har uttalat sig för vidsträcktare tillämpning av regeln om lämplighetsprövning. Bšeträffande första stycket må hänvisas till vad som anförts vid 20 kap. 10 . Den i andra stycket föreslagna regeln angående åtalsrätten vid oredligt förfarande har berörts vid behandlingen av huvudgrunderna i förslaget. Starka skäl synas tala för att vid vissa lindrigare förmögenhetsbrott införa en åtalsregel av ifrågavarande innehåll. Enligt kommitténs förslag skall regeln gälla, utom i fråga om oredligt förfarande, även beträffande de i 22 kap. upptagna brotten olovligt förfogande och olovligt brukande. Jag ansluter mig till förslaget i denna del. Ifrågasättas kunde väl att giva regeln en något vidsträcktare tillämpning, men med hänsyn bl. a. till de yppade farhågorna för att överåklagarna skulle bliva alltför betungade av dessa i viss mån nya arbetsuppgifter synes härvidlag försiktighet böra iakttagas. Beträffande dessa farhågor må emellertid erinras att regelns innebörd blott är att det, med bibehållande i princip av målsägandens åtalsratt, tillates allmän åklagare att väcka åtal i sådana fall där det finnes påkallat ur allmän synpunkt. Prövningen härav torde i allmänhet bliva skäligen Departe ments- chefen.